Om att hitta hem,

       Publicerat 2013-10-30 » 13:47:49 | Kärlek
Jag la upp en bild på Instagram härom dagen på Marcus, där jag skrev att jag inte visste vad kärlek var, förrän jag träffade honom. De är en fin mening och den stämmer. Ska man hårddra de så är de klart att jag visste någonting om kärlek innan - men inte denna sorten. 
 
I hela mitt liv har jag trott att kärlek ska vara exploderande, upp å ner och alldeles galen. Visst, viss kärlek ska kanske vara sån? Den första kärleken som ett exempel. Man vet liksom inte hur man ska göra och hur man ska agera med alla känslor man känner i kroppen att det till slut blir katastrof och alldeles FÖR mycke HELA tiden. De lägger sig. De försvinner, även om man inte tror de, dagen då de tar slut och hela ens värld ramlar sönder. Alla säger att det går över och man tror inte för en sekund på dem idioterna som försöker släta över den värsta smärtan men det kommer till en dag då man inser att jo, dem hade rätt. 
 
Jag har hela tiden trott att man måste bråka en massa för att rensa luften. Att man måste ha spänning i förhållandet för annars tröttnar man. Jag har trott att det måste gå som en berg och dalbana för att jag inte ska tröttna, för att jag inte ska känna mig rastlös och osedd. 
 
Jag har haft fel. 
 
Sen den dagen jag började prata med Marcus har allting varit så självklart. Det har inte varit några spel eller lekar, de har bara fallit sig helt natuligt, och jag minns hur förvånad jag var i början. Att det bara kunde bli så och att alla bitar bara föll på plats utan en massa frågor och tjafs. Jag bara visste. Det bara var så. Enkelt. 
 
Kärlek behöver inte betyda en massa bråk, tjafs och spänning hela tiden. Det behöver inte göra ont för att sen bli bra. Det kan vara bra mest hela tiden, och känslorna stannar ändå. Växer gör dem mest hela tiden men dem exploderar inte, dem blir bara starkare och starkare för varje dag. Vi behöver inte bråka och man behöver inte rensa luften och skrika på varandra för att kunna ha de bra. Vi älskar varandra lika mycket ändå, om inte mer. Vi slipper såra varandra med hårda ord och istället kan vi känna glädjen i varenda vanliga vardag, att ha varandra.
 
Det handlar om en trygghet och en värme som inte går att beskriva i enkel ordform. 
Det handlar egentligen bara om att hitta hem, och jag har gjort det nu. 
Jag vill aldrig mer gå vilse utan jag vill gå här, med dig, och hålla din hand, alltid. 
 
 

Kommentarer
Postat av: Sofi

Så fint skrivit Johanna! Vet precis vad du menar, och det är så skönt när man äntligen förstår och vet hur det ska vara, att det är rätt.

Du är värd detta, och det lilla livet i magen. Och du, då kommer kärleken till Marcus att bli ännu starkare- han har ju gett dig det mest fantastiska förutom dig själv! Ta hand om dig! <3 Kramar!

2013-10-30 @ 21:31:39
Postat av: Sofi

Förutom "sig" själv skulle det klart vara! :)

2013-10-30 @ 21:33:07
Postat av: Linda S

Så fint skrivit, fick en tår i ögat :)
Detta är precis vad jag känner för min sambo också. Veta att dom finns där alltid, det ger en härligt varm känsla i kroppen.
Kramar!

2013-10-31 @ 19:53:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0