Alla ♥ dag!

       Publicerat 2014-02-16 » 16:37:21 | Kärlek
I Fredags var det ju kärlekens dag å den tänkte vi fira lite lagom med god mat å en film på kvällen bara. Ska man se det så så har vi ju alla hjärtans dag varje dag eftersom vi alltid myser, äter god mat å visar varandra kärlek men klart att man ändå vill "fira" på något vis. 
 
Sov länge på morgonen å när jag kom upp hade Marcus förberett god frukost med tända ljus å en liten lapp :) Käkade å sen gick vi in å la oss i sängen igen. På eftermiddagen körde vi hem till Mamma på fika där alla syskon befann sig å även Mormor å Morfar. Stannade kvar där i två timmar å åt gofika. 
 
När vi kom hem så började vi förbereda middagen som skulle bli Fondue å sen satt vi länge å åt...å njöööööt för de är så jäkla gott. Massa olika såser, gott kött å tillbehör å sen hade vi hemmagjorda klyftpotatis till. Marcus fick sin lilla present sen när vi hade ätit färdigt. Jag hade gjort en fotobok till honom om vår tid. Sidorna varvade jag med foto å text där jag försökte förklara för honom hur mycket han egentligen betyder å har betytt för mitt liv hittills. Det går egentligen inte att förklara men jag gjorde mitt bästa iallafall. 
 
Gick in å tog varsin dusch å sen skulle vi starta en film - men de var inte riktigt Marcus plan. Mitt i allt så går han ner på knä å friar till mig!! Världens sötaste var han, så nervös å skakig ;) Han hade gjort allt i hemlighet, mätt mina ringar på toaletten å valt ut jättefina ringar å graverat namn, datum å hjärtan inne i dem. Dog sötdöden lite faktiskt. Självklart sa jag JA å som planerna ser ut så vill vi gifta oss nästa sommar, när Melvin förhoppningsvis kan gå i en söt liten kostym med oss fram till altaret ♥
 
Världens finaste dag å jag hade inte kunnat somna lyckligare.. 
 
 
 

Om att hitta hem,

       Publicerat 2013-10-30 » 13:47:49 | Kärlek
Jag la upp en bild på Instagram härom dagen på Marcus, där jag skrev att jag inte visste vad kärlek var, förrän jag träffade honom. De är en fin mening och den stämmer. Ska man hårddra de så är de klart att jag visste någonting om kärlek innan - men inte denna sorten. 
 
I hela mitt liv har jag trott att kärlek ska vara exploderande, upp å ner och alldeles galen. Visst, viss kärlek ska kanske vara sån? Den första kärleken som ett exempel. Man vet liksom inte hur man ska göra och hur man ska agera med alla känslor man känner i kroppen att det till slut blir katastrof och alldeles FÖR mycke HELA tiden. De lägger sig. De försvinner, även om man inte tror de, dagen då de tar slut och hela ens värld ramlar sönder. Alla säger att det går över och man tror inte för en sekund på dem idioterna som försöker släta över den värsta smärtan men det kommer till en dag då man inser att jo, dem hade rätt. 
 
Jag har hela tiden trott att man måste bråka en massa för att rensa luften. Att man måste ha spänning i förhållandet för annars tröttnar man. Jag har trott att det måste gå som en berg och dalbana för att jag inte ska tröttna, för att jag inte ska känna mig rastlös och osedd. 
 
Jag har haft fel. 
 
Sen den dagen jag började prata med Marcus har allting varit så självklart. Det har inte varit några spel eller lekar, de har bara fallit sig helt natuligt, och jag minns hur förvånad jag var i början. Att det bara kunde bli så och att alla bitar bara föll på plats utan en massa frågor och tjafs. Jag bara visste. Det bara var så. Enkelt. 
 
Kärlek behöver inte betyda en massa bråk, tjafs och spänning hela tiden. Det behöver inte göra ont för att sen bli bra. Det kan vara bra mest hela tiden, och känslorna stannar ändå. Växer gör dem mest hela tiden men dem exploderar inte, dem blir bara starkare och starkare för varje dag. Vi behöver inte bråka och man behöver inte rensa luften och skrika på varandra för att kunna ha de bra. Vi älskar varandra lika mycket ändå, om inte mer. Vi slipper såra varandra med hårda ord och istället kan vi känna glädjen i varenda vanliga vardag, att ha varandra.
 
Det handlar om en trygghet och en värme som inte går att beskriva i enkel ordform. 
Det handlar egentligen bara om att hitta hem, och jag har gjort det nu. 
Jag vill aldrig mer gå vilse utan jag vill gå här, med dig, och hålla din hand, alltid. 
 
 

Så länge man vet..

       Publicerat 2013-03-17 » 17:54:00 | Kärlek
Åh.. Saknar Josse som fan. Så länge jag vet att hon är hemma så är de lugnt, men nu när hon har varit i London halva veckan så har jag fan fått hjärtesorg alltså.. Jävla tur att vi ska ses imorgon my love. 
 

Hotell Erikslund.

       Publicerat 2010-12-19 » 15:23:51 | Kärlek
Dennis överraskade mig med ett SPA-paket på Hotell Erikslund som ligger lite utanför Ängelholm. En helt underbar vistelse var det å jag kan varmt rekommendera ALLA människor att åka dit. De passar verkligen alla åldrar och man blir behandlad som en kunglighet, hela besöket igenom.

I vårt paket ingick; En hotellnatt, lunch, tre rätters-middag, frukost, en 25-minuters behandling å fri tillgång till SPA-avdelningen.
När vi först kom dit igår, 10.00, fick vi vårt rum så vi gick upp, drack en kopp kaffe å kolla runt lite. Käkade lunch vid tolv tiden som var riktigt fin. Maten var av världsklass alltså! Fick dukat i ett eget rum å satt där å åt. Under hela vistelsen har vi blivit placerade ifrån alla andra då vi hade ett spa-paket å då ska man ha lugn å ro. Väldigt skönt faktiskt. Käkade biff-stroganoff med potatismos och en jättefin salladsbuffe.
Efter lunchen gick vi å bytade om till våra morgonrockar och tofflor å sen gick vi ner till SPA-avdelningen. Gud så fint där var. Luktade mint överallt å var härligt varmt. Där var en ångbastu, torrbastu, en kall badtunna och en stor bubbelpool. Där var även bord och stolar med sköna kuddar, filtar å färsk frukt, vatten å kaffe man fick ta av.

Låg där å päste ett ganska bra tag å sen fick vi vår behandling. Kom en tjej å hämtade en när de var dags å sen gick man in i rummet då. Jag valde avslappningsmassage å den var helt underbar. Var så skönt att jag nästan somnade. Hon smorde in hela ryggen med sån olja å knåda ut alla mina hårda knutor, aaaah! :) Efteråt gick hon å hämtade vatten till mig, bad mig ligga kvar å vakna till liv å sen hängde hon fram min morgonrock och gick ut, helt VIP kände man sig :p Dog lite när hon sa; Din kille väntar på dig ute i spa-avdelningen! Tack för informationen :)

Efter de låg vi kvar i bubbelpoolen litet tag å sen gick vi upp på rummet, klädde på oss å sen gick vi å fika, kaffe å goda kakor! Upp på rummet, lade oss i sängen och läste, löste korsord å flabbade åt fula ord :p
Gick å duscha å gjorde vid oss å sen gick vi ner till restaurangen där vi skulle äta en tre rätters-middag. Fick en välkomstdrink som var ruskigt god. Dog lite där igen faktiskt. Blev placerade ännu en gång längst bort från alla. Underbart. Man fick välja fritt ifrån hela menyn, vad man än ville äta. Jag kan säga som så att den maten vi fick där är den goaste maten jag någonsin ätit, utan att överdriva. Allt var helt perfekt å så in i helvetes gott, servicen var outstanding och ja, allt var helt perfekt! Satt kvar å njöt av efterrätten länge, drack en malibu/cola och tittade på min fina man som också är helt underbar som kommer med såna här saker.

När vi hade ätit gick vi upp på rummet, vi hade köpt lite chips å så som vi käkade framför filmen som gick på trean. Tror den hette Välkommen till familjen. Somnade som två barn sen å har sovit gott heeeela natten. Man blir riktigt trött av att verkligen slappna av, bada, basta å sånt klart :)
Imorse vaknade vi å åt en god frulle å sen packade vi ihop oss å checkade ut..

Detta var helt jävla underbart ska ni veta. Att bara få komma iväg såhär själva innan jul och bara mysa. Ligga i bubbelpoolen, äta god mat å frukt, få massage och sova på hotell. Vi var iväg ett helt dygn men det känns som 4-5 dagar. Allt man behöver alltså, för att känna sig lite mer lyxig.
Tack älskling för denna helgen och denna upplevelsen med dig. DU är världens finaste man och jag älskar dig högst i hela världen :)







Rummen var jättefina å fräscha, å de viktigaste av allt, sängen var himmelsk.



Inte varje dag man får se Herr Strömdahl i en morgonrock/tofflor minsann :p



Hade redan hunnit äta lite av denna så den var finare egentligen.
Laxrullad med färskost å rom överst. Ruskigt god alltså.
Laxen var helt jävla perfekt.



Huvudrätten; Ryggbiff med friterade lökringar, stekt svamp/sparris och bea-sås, hemmagjord.
Till de blev de pommes.



Mitt emellan huvudrätten å desserten så åt jag lite på min man.
Pussade honom alltså, för han är egentligen godast av allt.



Till dessert åt jag ljummen äppel-kompott med kanelglass. Så sjukt gott att jag nästan dog.



Å här sitter vi, två människor ifrån Dalshults by, ute på äventyr, haha!


De viktigaste av allt.

       Publicerat 2010-10-28 » 13:04:12 | Kärlek


Nog söt eller?

       Publicerat 2010-10-18 » 22:11:46 | Kärlek



ni kan tro att han är lika söt när han galopperar över gården ;)


My best.

       Publicerat 2010-10-04 » 21:43:04 | Kärlek
Åkte å käkade med hjärtat innan. Vi har varit tillsammans i ett halvår idag. Fattar ni det? Inte jag. Ett halvt år liksom. Jaha?! Tiden springer verkligen iväg.

Även om jag inte riktigt förstår det så är jag väldigt lycklig över det. Dennis är bland de bästa som har hänt mig i mitt liv å jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han är den största delen av mitt liv och det är jag väldigt glad över. Att varje morgon få vakna till hans alarm 4:30 som ekar i hela sovrummet hatar jag, men att få vakna bredvid honom älskar jag. Morgonen börjar på bästa sätt, å dagen slutar på desamma.

Jag trodde aldrig att jag skulle känna riktig kärlek igen. Jag fick det aldrig till att fungera mer än i nån månad å sen blev jag en sten. Helt känslokall.
Nu vet jag att man inte kan tvinga fram känslor. Man kan inte vara kär i kärleken för det funkar inte i längden. De kommer när det kommer, å detta är en kärlek jag aldrig nånsin känt.

Oavsett vad som händer i framtiden så har Dennis flyttat in i mitt hjärta å där kommer han för alltid att ha en plats.
Man kan aldrig säga att vi ska vara tillsammans livet ut, men det är iallafall vad jag hoppas på å vad jag vill - å de är nog det största steget för mig.

6 månader fulla av kärlek, värme, trygghet, skratt, tårar, bråk, frustration och fan vi har klarat det!
Tänkte vi skulle klara ett halvår till hjärtat, vad sägs om de?

My love.

       Publicerat 2010-06-22 » 15:23:18 | Kärlek
Jag har blivit den människan som jag förut hatade.

Den som svarar; Jag vet inte vad VI ska göra i helgen.
Den som mer eller mindre lever med sin pojkvän.
Den som har en pussbild som bakgrund på mobilen.
Den som saknar sin pojkvän så fort han har stängt dörren.
Den som går hand i hand på byn å ser så äckligt kär&lycklig ut.

Jag har hatat människor som varit så kära å lyckliga för att jag själv aldrig upplevt de. Jag har aldrig själv känt såhär å jag har absolut inte trott på någon kärlek som jag gör nu.

Jag älskar att vara den människan som jag förut hatade...
- and it's all because of you!


Så mycket känslor.

       Publicerat 2010-05-11 » 16:56:12 | Kärlek
Jag har så jävla in i helvetes mycket känslor i min kropp.. Alltså, jag vet inte hur jag ska få ut dem, för när jag väl försöker så blir de alltid på fel jävla vis. Jag blir frustrerad på mig själv för att jag inte kan få ut dem på rätt vis och jag blir förbannad på mig själv när jag gör en sak när jag egentligen vill göra en annan..

Jag kan tänka att nu ska jag skriva såhär, nu ska jag göra såhär, för att de ska förstås på rätt vis, men ändå gör jag något annat? Varför då?
Varför har jag massa andra tankar i mitt huvud helt utan anledning? De är dem som förstör för mig. Jag vet inte. Jag vet fan ingenting.

Jag vet att de känns i hela min jävla kropp. Att jag aldrig i hela mitt liv har känt såna här känslor för någon annan människa. De är några HELT andra känslor än den första kärleken.. De är.. helt sjuka känslor egentligen. Dem är så jävla trygga. Så jävla hårda. Så jävla stora.

De har gått lite mer än två månader å de har varit dem två bästa månaderna i mitt liv.
Jag överdriver inte just nu alltså, jag lovar er.. Jag har aldrig känt såhär förr.

Jag som annars brukar vara rädd att förlora någonting jag tycker om kan ju tänka er vilket jävla helvete jag har just nu i mitt egna jävla huvud.
Ibland kan jag tänka såhär: Men, de kanske är lika bra att jag skiter i detta nu så slipper jag bli sårad för jag kommer inte klara det..

NEJ MEN VA I HELVETE KOMMER JAG BLI OM JAG SKA SKITA I DE DÅ?
Fattar ni så trög jag är?

Att jag skulle skita i de bästa som någonsin har hänt mig finns inte på denna jävla kartan..
De kommer aldrig hända..


Fan. Jag är så jävla kär i dig hjärtat. Du förstår inte vad du har förändrat för mig. Hela mitt liv.
Tack.


Känslor å sånt.

       Publicerat 2010-01-18 » 15:04:28 | Kärlek
(Killar, ni behöver inte ens fortsätta läsa)

Alltså, jag känner såhär.. 

Jag fyller 23 år detta året å jag har alltid sagt att jag vill ha barn innan jag är 30. Detta är alltså ett problem, för detta betyder att jag snart måste hitta någon som jag ens vill ha barn med och någon som jag liksom blir kär i. I Perstorp kommer jag aldrig hitta någon som är DEN människan känner jag. De finns liksom ingen här som man inte vet typ allt om, eller som alla redan har varit med.

Ååå.. Jag vill inte sitta på nätet å leta efter någon som en desperat jävel, för i själva verket så är jag ju inte desperat på de viset. Jag trivs med att vara själv. På ett sätt. På ett sätt inte.

Saken är den att jag inte kan bli kär heller. Alltså, jag har ju försökt. Först är de ju ett problem att hitta någon som ens kan bli kär i mig liksom.. Å när jag har gjort de så funkar de ett tag, max 2 månader typ.. Sen mår jag illa, eller så blir jag rädd å drar.

Då känner jag lite så, att de är moment 22. Helt jävla omöjligt.
Jag vill ju bli kär, men så fort jag känner den lilla känslan så blir jag livrädd och sticker. För jag har blivit så jävla sårad innan, å jag kommer inte tillåta mig att må så igen.. Men då kommer jag ju aldrig igen kunna vara med någon?

Förstår ni ens vad jag svamlar om?

Alltså man kan ju inte nöja sig med någon halvdan bara för ATT liksom.. För att man ska ha någon. För hur lycklig blir man då? I resten av sitt liv, å vakna med någon som man har bara för att inte vara ensam.. Då är ju hela livet förstört.
Sen undrar jag om de är de livet egentligen går ut på? Att bara ta sig igenom de. Att man aldrig ska vara riktigt lycklig? Att man bara ska vara neutral och vara lycklig om man ens överlever de utan några stora katastrofer..?

Jag kan verkligen inte vara med någon för sakens skull och jag kommer inte ens försöka göra de.. Vilket betyder att jag kommer leva ensam i hela mitt liv om jag ska bo kvar här, i denna byn.

Jag trivs ju bra här, med min familj och mina vänner och absolut i min lägenhet för den älskar jag å de känns som att jag aldrig kommer vilja sälja denna.. Men kärlek finns inte här å jag kommer aldrig hitta den heller liksom, i denna byn, såå.. Då kommer de alltså sluta med att jag sitter i denna lägenheten när jag är 30 år å letar lammkött på Flamman..

De borde ju vara helt jävla förbjudet?

Kärlek borde vara förbjudet egentligen.. Folk säger att vi har tur i Sverige för våra föräldrar bestämmer inte vem vi ska gifta oss med. Men dem i dem länderna som blir tvingade till äktenskap av sina föräldrar lever ju just de livet där dem bara nöjer sig med situationen och lever utifrån de liksom.. Dem behöver inte bry sig så mycke om den här lyckan som vi letar efter..

Eller alltså.. Jag kan fan inte förklara mig så nån fattar. Jag är helt värdelös på detta ibland känner jag....
Är de ens NÅN som är med mig vad jag menar? Hmm nej..

Hur har alla andra gjort? Bara chansat efter varje gång? Tagit chansen och blir man sen sårad så blir man de liksom? Hur kan ni gå från ett förhållande till ett annat och känna fet kärlek å bara va nöjda? Alltså tvivlar ni aldrig? Mår ni aldrig dåligt? Är ni lyckliga varje dag?
Jag vet inte. Jag fixar inte detta alltså.

Antar att jag bara får gilla läget och låta livet ha sin gång. Vissa dagar funderar jag bara över såna här sjuka saker.. Undrar om jag nån gång kommer våga gå hela vägen och tillåta mig själv och min kropp att bli kär på riktigt igen.. Undrar om jag nån gång kommer hitta någon som älskar mig för den personen jag är? Som jag också älskar tillbaka?

Eller om jag kommer leva ensam i hela mitt liv å faktiskt leta lammkött på Flamman?
Är de nån som kan skjuta mig då?

Kärlek ♥

       Publicerat 2009-11-24 » 20:31:49 | Kärlek

Först å främst vill jag att ni läser detta inlägg som Johanna skrev för ett tag sen. Texten fick mig att få gåshud över hela kroppen och i slutet fick jag även en liten tår i ögat. (Speciellt idag vill jag skicka en kram till dig, NYA KRAFTER, jag vet att du fixar den nästa gång!!)

Kärlek är väl kanske de ämnet vi pratar mest om, eller iallafall ett av ämnena man pratar om som oftast. Alla har olika erfarenheter och allas känslor är olika, men någonting vi alla har gemensamt är den första kärleken.
Den är härlig, den är varm och den är så jävla stark samtidigt som att den är fruktansvärd, hemsk och alldeles jävla förjävlig. Precis som Johanna skriver så känner man ALLA känslor, samtidigt, hela tiden.

De är ju nytt, man har aldrig någonsin känt dessa känslor förr och de blir på något vis så jävla intensivt. Ibland kan jag minnas hur känslorna kändes, i magen. Hur de liksom bubblade i hela kroppen och de kändes som att "denna kärleken kommer jag ha i hela mitt liv, får jag inte de så DÖR jag". De var så otroligt starkt och ibland visste man verkligen inte var man skulle ta vägen om man inte fick vara nära.

Samtidigt var det den värsta tiden i mitt liv. Jag glömmer aldrig hur de knöt sig i magen och den isande känslan kom, hur in i helvetes jävla ont de gjorde. Hur världens minsta sak blev så stor och man såg dem svarta ögonen och bara viskade för sig själv; Snälla lämna mig inte, lämna mig inte, jag dör då! Den rädslan av att bli lämnad av någon som var ens liv. Hela ens hjärta drogs ut varje gång. Allt blev svart. Ingen luft. Panik.

Den värsta av alla meningar; "Vi måste prata!" Varenda min som inte var som vanligt, varenda ord som inte uttalades som de brukade göra, varenda skratt som inte lät som vanligt, varenda arm som inte låg på samma vis nästa natt. De var fruktansvärt och de gjorde så jävla ont.

Jag tror aldrig att jag har varit så ledsen i hela mitt liv, och just då lovade jag mig själv att aldrig i hela mitt liv igen bli kär. Jag slog mig själv, grät, släckte överallt och låg ner i flera timmar. Hela mitt liv var slut. Jag kommer aldrig i hela mitt liv må bra igen. Jag kommer aldrig mer se fram emot en dag. Jag kommer aldrig i hela mitt liv komma över denna människan.

Jag minns speciellt en gång när jag låg på mitt rum hemma hos Pappa å var sjuk. Vi skulle prata, han gick, jag låg kvar. Jag skrek så högt att jag inte fick luft. Jag slog med händerna ner i mina kuddar och jag grät, ja fyfan va jag grät. Farmor var i huset då och passade Emilia och hon kom springandes upp för trappan och skulle trösta mig. Jag brydde mig inte. Jag brydde mig inte om någonting. Jag ville bara försvinna. Jag ville inte ha ont längre.

De var precis de som det gjorde. Ont. Hela tiden. Någon slet ut mitt hjärta flera meter och trampa sönder de. Splash sa de.

De blev bättre efter ett tag, såklart, för att sen förstöras helt och man fick kravla nerifrån botten igen.
De var den värsta tiden i mitt liv, hittills.

Jag minns att varje dag kändes värdelös, jag hade aldrig någon lust att gå upp och leva mitt liv, och jag trodde heller aldrig att jag skulle hitta den lusten igen. Den viljan att leva.

Nu sitter jag här. 3 år senare. Jag har inte ont.
Just nu med denna vetskapen hade jag velat tro på de när jag låg å mådde som sämst, men de kvittade vad folk sa, jag visste att de aldrig skulle gå över.
Nog fan gick de över, jag känner ingenting alls idag. Jag har inte ont, jag kommer heller aldrig få så ont igen. De var så intensivt av en anledning, de var den paniken för en anledning.

Jag har förträngt så otroligt mycke ifrån den tiden och de mesta jag minns nu är just tiden efteråt, hur jag mådde. Allt jag vet är att jag är så fruktansvärt glad nu, att jag tog mig igenom den jävla skiten. De tog tid, men vad ska man förvänta sig? 

Livet går vidare. Man tänker till slut inte ens på de längre och de ligger i de förflutna, personen blir som en helt vanlig person och de är inget man till slut ens reflekterar över. 

När man sen träffar en ny person så är felet man gör oftast att leta efter samma känsla, iallafall jag. 
Jag letar inte efter den känslan där de gör ont, utan att jag letar efter den starka och intensiva kärleken som jag kände då. Jag hittar aldrig den. 

Saken är den att jag aldrig nånsin kommer hitta den, hur mycke jag än letar. 

Och de är bra. För de är meningen. Man ska inte hitta den intensiva, panikfyllda kärleken igen. Man ska hitta den kärleken som Johanna har hittat. Den trygga, den lugna och den äkta kärleken. Den som får en lugn och inte panikslagen. Den som får en att le och längta hem på ett lugnt sätt och inte med tankar som; Vad kommer hända? Ska han lämna mig idag eller imorgon? 

Jag vet idag, efter många samtal med olika personer att jag aldrig kommer känna så igen, och idag är jag faktiskt glad för det. Jag har inte bråttom, jag trivs sjukt bra själv nu faktiskt. Vill absolut inte ha någon vid min sida och jag vill absolut inte träffa någon.

Jag vill vara själv. Jag klarar mig jävligt bra själv. Jag behöver inte bygga upp mitt liv på någon annan. Känna att jag DÖÖÖÖR om jag blir ensam.

Är de inte äkta så är de inte äkta helt enkelt. De finns ingenting å göra åt de, tyvärr. Om de inte känns rätt så gör de ju inte det, och känner man att man inte vill leva hela livet med personen man är med, så varför ska man då vara med varandra? De är ju bara totalt slöseri med tid.
Säger klart inte att man ska gifta sig direkt, men känner man inte ens den känslan att man skulle kunna dela hela livet med varandra så ser jag ingen mening om man ändå vet att de kommer skita sig?

En viktig sak jag har lärt mig med allt detta är iallafall att om de inte känns bra så ska man verkligen skita i de. Leave it!
Å de viktigaste, GÅ ALDRIG TILLBAKA!! De tar ju slut av en anledning. Kämpa tills de inte går längre och sen lämna de bakom, då har du iallafall gjort vad du kan.

Har glaset en gång spruckit, så går de inte att limma ihop.


ÅÅH!

       Publicerat 2009-11-10 » 17:36:51 | Kärlek



Den 23/11 kl. 18.30 är jag fett happy.
Bara så ni vet.


Gotta be somebody.

       Publicerat 2009-10-25 » 23:53:03 | Kärlek

Jag vet inte vad jag ska skriva. Hur jag ska forma meningarna så dem blir rätt. Rätt med vad som står och vad som känns. Jag vet inte om jag överhuvudtaget ska skriva någonting..

De blir bara fel. Människor har åsikter, och självklart, alla har rätt att tycka och säga va dem vill, men när de handlar om känslor som man inte själv kan styra över så är de inte så enkelt.
Om jag bara själv hade fått bestämma, men nu kan jag inte det. Tyvärr.

De gör ont i hela mitt hjärta, min mage, min hals. Allting bränner och jag vill bara gråta.
Skrika, dra, gråta.
Jag kan inte. Allting fastnar. De är som en stor jävla klump som sitter i hela magen och halsen och jag får verkligen inte ut den. Jag har försökt.
Helt stel. Helt tom men samtidigt så fruktansvärt full på känslor.
Ena minuten vill jag lägga mig och gråta i 5 timmar och nästa vill jag bara skrika rakt ut till hela jävla världen att allting är fel. Allting är så fruktansvärt jävla fel.

Ni kan tycka att jag ska söka hjälp, de spelar ingen roll för de har jag redan gjort. Ni kan tycka att jag är skitful och dum i huvudet men de är tyvärr ingenting jag kan göra åt. Ni kan tycka att jag är skitfet och äcklig men saken är den att de inte är ni som behöver hålla om mig eller röra mig så ni behöver ju faktiskt inte bry er om just den saken. Ni kan tycka att jag inte förtjänar någon och de är sant, de gör jag inte heller.

Ni behöver inte berätta alla era åsikter för mig, för jag vet redan vad ni tycker. Jag vet redan vad ni tänker och vad ni kommer berätta för mig, så bespara er de och lägg er energi på era egna liv.
Ingen är perfekt, ingen kommer nånsin å bli de heller så varför inte försöka göra de bästa av era egna liv istället för å klaga ner på alla andras när inte era egna är bra?

Jag mår inte bra. Jag känner mig helt splittrad och jag vet inte vad jag ska göra. De är inte snällt mot någon annan att behöva leva med en sån människa. Någon som är halv. Jag vill att andra i min närhet ska vara lyckliga och när jag gör någon olycklig så fixar jag inte de, mitt samvete håller inte.

Allt jävla snack om utnyttjning och allt sånt kan ni också utelämna. Jag hade aldrig klarat av att leva med de och just därför kommer jag göra rätt för mig. De är inte svårare än så. Faktiskt.

Jag önskar dig allt gott iallafall och hoppas att du hittar en förnuftigare och lyckligare tjej än vad jag är. Du förtjänar de allra bästa för du är så jävla bra, och de är allt vad jag inte är.

Hur mycket jag än vill så går de inte.


Jag måste hitta mig själv, hur i helvete de nu ska gå till!
Iallafall så ska ingen annan behöva lida på vägen dit.
Jag ska göra detta ensam för en gångs skull och jag ska fan fixa de.


.. men mitt hjärta dog för ett tag.


Lite kärlek..

       Publicerat 2009-10-06 » 21:21:30 | Kärlek

.. i vardagen är aldrig fel va?

Väntade på mig i köket när jag kom hem ifrån jobbet idag. Världens finaste!


Fly with me.

       Publicerat 2009-09-10 » 02:01:15 | Kärlek

De är konstigt de här med kärlek, iallafall för mig.. De kan kännas så jävla rätt, samtidigt som de kan kännas så in åt helvete fel.

Jag har haft några förhållande i mitt liv, ganska många faktiskt. De längsta jag har haft är på 3 år, och de är ju faktiskt jävligt länge.
Jag har haft kortare förhållande och klart även träffat killar som de sen inte blivit någonting med.
Ett stort problem jag har haft sen jag kom ur mitt första riktiga förhållande är att få dem att hålla. De känns alltid lika bra i början, typ som; Detta känns verkligen bra, jag gillar den här människan väldigt väldigt mycke.. De går ett tag å sen känns de helt jävla fel. Alltid, hela hela tiden. Jag känner mig trängd, jag känner mig äcklad och jag känner mig helt felplacerad helt enkelt. Måste va själv, måste ha luft.

När jag sen blir själv så känner jag saknad, efter närhet och efter kärlek. Alltid lika förvirrande. Mina vänner har alltid sagt åt mig att jag måste komma över den här gränsen, dem här tankarna jag får så att jag verkligen kan känna de riktiga.

Jag tror själv att de är så iallafall, att jag är rädd. Jag är fruktansvärt rädd för att bli sårad. Rädd för att bli lämnad, så istället lämnar jag.
Vissa killar har absolut inte varit rätt heller, men dem kan vi ju bortse ifrån.
Så fort dem här tankarna kommer så bara drar jag, utan att lägga en tanke på de. Utan att ens reflektera, utan att kämpa.

(Förlåt om jag snackar över ditt huvud nu)
Beppe är ju väldigt speciell. Alltså, för dem som inte känner honom så kan man ju få en känsla av att han inte bryr sig, att han är världens mest kalla person och att han är jävligt otrevlig.
I början, för många många år sen, när jag inte kände Beppe så fick jag precis samma känsla. När man sen lär känna honom så är de ju helt fel uppfattning man har fått. De kan iaf jag säga helhjärtat som känner honom väldigt bra.
Beppe är världens finaste människa. Han vill aldrig något illa, han är världens varmaste människa inuti och jag tror seriöst inte jag har haft någon snällare människa i mitt liv innan.

Paddy sa en sak härom kvällen.. "Alltså de är ju inte många man kan säga så om, men jag tror aldrig Beppe skulle kunna vara otrogen" Nej, alltså helt ärligt, jag tror faktiskt inte de heller, om jag ska vara helt ärlig. Min mormor och morfar tycker jättebra om honom, mina andra vänner har sagt hela tiden att Beppe är en riktigt bra kille, för mig.

De spelar inte så stor roll för mig vad andra tycker om honom heller för den delen, men de är väl helt klart roligare om folk gillar personen istället för å snacka skit? Helt klart.

Vi har en väldigt lång historia å jag berättade faktiskt hela för Janica härom natten å hon blev helt till sig, haha. När jag satt å berätta så gick de ännu en gång upp för mig vilken jävla tur jag har som har en så pass fin människa i mitt liv. Jag är fruktansvärt glad för de hjärtat, de vet du va?  

Vi blev ju tillsammans nu när jag kom hem ifrån Karlstad iallafall å de är väl klart att de kändes bra, men efter ett tag så kom den här känslan som jag varit så rädd för, så de tog slut iallafall..
Var slut i ett tag men nej, tankarna dem kom och dem gick, men de kändes inte riktigt rätt. När vi sen började träffas igen så kändes de helt annorlunda. På ett helt annat sätt, och på ett helt annat plan.
Jag känner mig fruktansvärt trygg med Beppe å jag känner mig fruktansvärt säker på vad jag känner, och egentligen känt undermedvetet hela tiden.

Alla mina sidor känner han till, alla mina hemligheter.. Jag kan dela ALLT, säga allt och göra allt som jag vill utan att känna mig de minsta osäker.
I början var de klart lite svårt med min ångest å så, men nu känns de som de mest naturliga om de skulle hända när han är i närheten.
De är skönt, för jag känner verkligen att jag kan vara mig själv till 100 procent och de är såå jävla viktigt.

Att även vara bästa kompis med den man är tillsammans med tycker jag är viktigt. Man ska kunna göra roliga saker tillsammans, dela intressen och flabba åt ingenting samtidigt som man ska kunna visa kärlek och såklart KÄNNA kärlek till personen. Då är de perfekt, och just nu så känns de verkligen så.

Jag bryr mig inte ett skit om vad alla andra tycker eller tänker, jag går efter mitt eget hjärta och jag gör de till 100 procent.

När man nu är ifrån varandra som vi är så kan jag känna sån fruktansvärt stor desperation. Vissa stunder så känner jag mig riktigt slut, riktigt tom å de känns som att får inte jag träffa honom NU så går jag under alltså. Hela kroppen känns helt desperat.. Vissa stunder så känns de väl okej, att va fan, de är inte så långt kvar men.. Ja, gilla läget helt enkelt, men ändå, under hela tiden så finns den ju där, saknaden.
Att vakna varje morgon och veta att jag får inte se honom idag heller.. Att somna på kvällen och tänka; Nej, inte imorgon heller, de är fruktansvärt jävla jobbigt. Speciellt nu, i "början", när man bara vill vara nära. Ligga å prata om ingenting i flera timmar. Mysa. Bara vara.

Vad jag egentligen ville komma fram till är väl att jag helt enkelt saknar dig så jävla mycke. Varje dag går så fruktansvärt långsamt. Varje gång jag får höra något roligt eller se något helt sjukt så tänker jag; Detta måste jag berätta för Beppe....om några veckor jaaaa... Ingenting känns ju lika roligt när du är 120 mil härifrån. De är inte svårare än så. Jag saknar dig.

Efter alla våra års vänskap med allt vi har gått igenom, alla känslor vi har känt, alla stunder vi har upplevt tillsammans och dessa månader av kärlek så kan jag helhjärtat säga att jag älskar dig.
Jag gör verkligen det.

Du är fan så jävla unik hjärtat & jag är fruktansvärt glad att jag har dig i mitt liv.
Tack för allt du har gjort, gör och kommer göra för mig.
Tack för de dagarna jag har fått, får och kommer få.
Tack för att du är dig själv och för att du älskar mig för den personen jag verkligen är.



Hjärta.

       Publicerat 2009-09-07 » 19:33:14 | Kärlek

Dem flesta har väl redan förstått, och för er som inte har så är jag å Beppe tillsammans igen, vilket jag är väldigt glad för.

Något jag är mindre glad för är att han är i Norge, och att jag på något vis bara råkar hitta folk som ska jobba i halva Norden. Pallar icke. 4 veckors jobb..

Nu är de iallafall bara 19 dagar kvar..

 


Tack..

       Publicerat 2009-09-01 » 23:02:48 | Kärlek

Jag vill tacka vissa personer som är i min närhet. Jag vill tacka er för att ni är mina stora stjärnor och som balsam för själ och hjärta. Ni är så fruktansvärt varma och underbara att ord inte räcker till.


Paddy - Tack. Tack för att du alltid ställer upp, alltid lyssnar, alltid vill mitt bästa och tack för att du blir orolig för mig. De värmer i mitt hjärta så fruktansvärt mycke att ha en vän som dig. Vi träffas inte så ofta, men jag vet ändå vilken plats du har och jag hoppas du vet desamma. Tack för att du kom hit, bytade om till en slidi tröja, ställde dig å måla luckor med mig och PRATADE, fick mig att ringa efter hjälp och erbjöd dig att följa med mig. Jag älskar dig.

Mormor & Morfar - Vad vore jag utan er? Vad vore mitt hem utan er? Ända sen jag kom hem ifrån Karlstad är de NI som har kämpat för att jag ska få de bra. Varenda jävla dag i tre månader har ni stått här uppe i min lägenhet, svettats och kämpat för att JAG ska ha de fint. Målat, legat på knä och skurat, kört iväg å handlat med mig, hjälpt mig ekonomiskt, allt, precis allt har ni gjort och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna visa min uppskattning nog. Jag är så tacksam att jag har er, jag vet helt ärligt inte var jag hade varit idag om de inte var för er. Jag älskar er.

Helena & Annica - Arbetskamrater, världens finaste sådana. Efter att ha läst min blogg och mina ångestinlägg så kommer dem hit, med en blomma och fika. Pratar. Bryr sig. De finaste någon utomstående gjort för mig, någonsin. Jag blir alldeles varm i mitt hjärta när jag tänker på er och de ni gjorde. Jag är glad att de finns människor där ute som verkligen bryr sig och visar de också. Jag uppskattar de SÅ mycke och jag tycker verkligen om er.

Random - Folk som kommenterar bloggen. Sussi å Johanna speciellt. Tack för att ni har lagt ner tid på era kommentarer, försökt få mig på bättre och lättare tankar och gett mig ett litet hopp. Tack för att ni bryr er.


Jag har fått tid, ska gå å prata med någon. Varenda en av er har hjälpt mig och fått mig att förstå att jag behöver det. De kommer inte bli bra på några veckor, någon månad, men de kommer bli bra, någongång. Jag är så otroligt tacksam över att ha er i mitt liv.

Tack för att ni bryr er, och för att ni har gjort de, väldigt mycket.
Tack.


Förlåt..

       Publicerat 2009-05-14 » 22:10:45 | Kärlek
Igårkväll när jag hade skrivit inlägget så fick jag panik, jag kände mig så jävla felplacerad. Hela jag kändes fel och jag kände mig sjukt jävla låst. Slängde ner datorn och tog på mig en tjocktröja, tog ciggen och min handsfree och sprang ut. Beppe satt å titta på TV i stora rummet så han hann ju inte göra någonting..

Sprang halvt ner till Jeans Damm och på den högsta volymen spelade jag Halo, som verkar va den enda låten jag kan vara lugn till numera. Telefonen ringde och ringde och jag tryckte bara av hela tiden.. Klart att han trodde att han hade gjort något fel. Självklart tar han åt sig, vad hade jag själv gjort? Jag tänker dock inte så när jag beter mig som en idiot, jag tänker bara på mig själv. Att jag vill vara ensam, för jag vill inte behandla någon med sån pissig stil som jag gör när jag mår så..

Jag grät och grät och när jag hade lugnat mig så svarade jag.. Sjukt dåligt jävla samvete hade jag. Hur fan kan jag göra så? Världens sötaste som är ute och letar efter mig i bilen, utan tröja och allting, bara kör och vägrar fan köra hem förrän jag säger var jag är.. Satt där på en trappa, grät och röka, men nej, han skulle fan inte komma, han skulle köra hem.. Vad tänker jag på när jag gör så?

Världens sötaste röst säger åt mig att jag är de bästa som har hänt på länge och att han tycker så mycket om mig och sen gråter jag igen.. Jag är en sån idiot, förlåt hjärtat..
Du vet om varför jag skriver de här, för jag kan inte, jag kan säga förlåt men de blir ändå inte på rätt sätt. Jag vill verkligen att du ska förstå att DU inte gjort något fel, du behöver inte känna dig orolig heller, för när jag ligger i din famn och känner hur du andas så känner jag mig så jävla trygg.
Jag tycker så mycke om dig och jag är så jävla glad för att jag har dig i mitt liv, vid min sida..

De finns ingen som är så förstående som dig, som står ut med sånt här skit efter såhär kort tid. Du är så jävla underbar och jag vill fan inte förlora dig.

Förlåt för att jag är en sån idiot ibland.. Förlåt hjärtat...

Mitt hjärta.

       Publicerat 2009-05-11 » 00:32:46 | Kärlek
Jag är så lycklig. Så glad i hela min kropp..

Aldrig trodde jag att en killkompis sen många år tillbaka skulle bli något annat än just de, kompis, men så fel jag hade.. De var inte ens meningen att de skulle bli som de blev, utan de var som sagt en festkväll som slutade bra, kan man väl säga? Resten av veckan så var jag här, hemma hos Beppe å Jonte och sov varje natt. När jag sen skulle åka tillbaka så hade jag ångest, för jag visste att de var kärlek jag kände.. Jag visste att de var riktiga känslor..

Ja, sen blev de som de blev helt enkelt och nu har vi varit tillsammans i två veckor.. Tiden har gått så fort och de har känslorna också gjort. Dem kom så fort att jag inte ens hann med och dem blir bara större och större för varje dag som går. Jag känner en så lugn och skön känsla i hela kroppen och så fort du tittar på mig hjärtat så ler hela jag..

Världens goaste.. I alla jävla lägen! Jag vet att du aldrig skulle göra mig illa med mening och jag vet att du ställer upp som ingen annan..
Stunder som när du håller fast mig i sängen och säger att jag inte får någon cola tycker jag om dig lika mycke som de stunderna då du pussar mig i pannan och säger att allt kommer att ordna sig.

Jag tycker så jävla mycke om dig hjärtat..
Att vakna om dagarna är inte alls jobbigt längre, för jag vet att varje dag spenderas med dig och du gör mina dagar så sjukt jävla bra!

Hjärta,.

       Publicerat 2009-05-05 » 17:40:41 | Kärlek
De är ganska konstigt med mig, som ni redan vet, eftersom jag aldrig kan formulera mig.. Jag kan absolut inte sitta rakt upp och ner och snacka om känslor och sånt längre, som jag kunde förr. Vissa gånger kan jag, när jag är full till exempel, då jävlar rullar orden på som aldrig förr, men när jag ska prata om något viktigt så kan jag inte.

De går om jag slipper ha ögonkontakt dock. Om jag kan ligga och titta åt ett annat håll eller så, men de funkar inte öga mot öga. Jag skäms, och framför allt så har jag problem med att formulera mig så att jag får fram rätt känsla..

Ord däremot. Jag har så lätt för att formulera mig när jag ska skriva saker. Folk säger alltid att de är så lätt att förstå vad jag menar när jag skriver de, att dem kan känna med mig när jag skriver.. De är nog fan så!

Igår när vi låg och prata, eller ja, vi skulle, så gick de inte så bra. Jag sa att jag kan skriva ett brev åt dig istället, så förstår du mig säkert bättre, men så kan man fan inte hålla på? Man måste ju kunna prata.

Jag är bara så himla rädd för att bli sårad, för att jag ska må så jävla dåligt en gång till. Jag har inte vågat på flera år att släppa någon HELT in på mig, för de har inte gått.. De är som en stor jävla spärr! Hur mycke jag än vill att folk ska få en chans så går de inte.. De går till en viss gräns, men sen tar de stopp.

Istället så får jag "kalla fötter" och skiter i vilket efter en tid för att jag är rädd att jag ska bli så jävla kär och tycka om någon så mycke igen att jag till slut sitter där och gråter ögonen ur mig..
Jag vet om att man måste chansa i livet, men fan, jag har bara haft sån jävla otur den senaste tiden.. Jag är så jävla rädd, så de jag gör är alltså att dra mig ur när jag tycker om någon för mycke, som jag så fint säger..

Att tycka om någon för mycke, hur är de möjligt? Jo, de är jävligt möjligt, iallafall för mig.. De är ju en bra sak, men jag ser bara var de leder, någon gång tar de ju slut, och då är de ju något dåligt.. Jag är så förstörd när de gäller kärlek att jag inte ens kopplar ihop de med något positivit längre..

Denna gången dock.. Jag vet inte! Allting gick så fort. De var absolut ingenting som var menat.. Vi skulle festa en kväll och sen blev de ju som de blev och hela veckan var jag kvar här.. Känslorna kom så jävla fort och sen skulle jag helt plötsligt dra igen.. Tankar och saknad hela tiden, och sen ja, allting bara explodera..
Jag har inte tänkt efter så mycket, jag har bara hängt med liksom, men igår slog de mig att fan, jag är ju för helvete riktigt jävla kär!

Blev så jävla rädd direkt.. Jag kan inte hjälpa de. Klart att jag vill vara kär, att jag vill känna dessa känslorna och vara såhär glad i hela kroppen för att jag känner som jag gör, men samtidigt så är jag skraj som ett litet barn. Jag kommer fan inte palla att bli sårad igen.. Jag kommer inte palla den känslan i magen som gör så jävla ont, den man känner när man är osäker, när man inte har någon koll på hur läget är.. DEN känslan är den värsta jag vet..

Förstår ni lite hur jag tänker? Jag är så jävla rädd samtidigt som jag är så jävla kär! De drar i mig ifrån alla jävla håll, och jag försöker till mitt yttersta, för denna gången vill jag verkligen inte att de ska skita sig..
Jag vill verkligen att detta ska fungera, för jag känner verkligen att de är på riktigt.. MIna känslor är på riktigt, allt detta är på riktigt, så va fan, dem jävla kalla fötterna kan fara åt helvete!

Mina fötter är jävligt heta just nu, och jag hoppas verkligen att dem förblir heta också!!

It doesn't matter where you go or what you do
I want to spend each moment of the day with you
Look what has happened with just one kiss
I never knew that I could be in love like this
It's crazy but it's true
I only want to be with you


Tidigare inlägg
RSS 2.0