Min förlossningsberättelse.

       Publicerat 2014-04-17 » 20:38:00 | Graviditeten

Vi hade firat Pappa i Helsingborg på Onsdagskvällen å jag var så lycklig att ingenting hade satt igång så att jag kunde vara med å fira honom samt att Melvin skulle slippa dela födelsedag med sin morfar. När vi kom hem på kvällen sa jag till bäbis i magen att NU, nu kan du minsann komma ut – men du har fram till Lördag på dig för då fyller din gammelmorfar år!

Vi gick å la oss å jag hade svårt att somna – som vanligt, men lite efter två kunde jag äntligen få ro. Klockan 05.00 vaknade jag igen å jag kunde inte säga vad de var som gjorde de, bara att de kändes konstigt å inte som det brukade. Gick upp på toa å när jag sen la mig igen så fick jag förvärkar som gjorde ganska ont. Dem avlöste varandra så jag låg mest å försökte fokusera på nåt annat, ville helst av allt bara somna om igen. Marcus klocka ringde å de va dags för honom å köra till jobbet men jag var fast bestämd att jag minsann skulle somna igen! Klockan 06.30 gav jag dock upp så jag gick å satte mig å la pussel istället. Satt där i några timmar, åt två mackor å vid 10-tiden tyckte jag att smärtorna var borta så jag tänkte passa på å vila lite. Jag var van att sova typ 12 timmar per natt så mina 3 timmar jag lyckats få ihop denna natten kändes långt ifrån nog. Tittade på avsnittet av Sveriges mästerkock som vi missat kvällen innan å sen lyckades jag somna till. Vaknar en halvtimme senare av att de plingar på dörren så jag drog mig upp å yrade lite med Lillebror som skulle hämta bilen å sina nycklar. La mig i sängen igen men då var förvärkarna tillbaka så jag låg där i någon timme å försökte tänka på annat. Kändes ungefär som jobbig mensvärk så de var inte direkt läge att sova – dock var de ju verkligen inte läge att föda barn heller trodde jag!

Vid 15-tiden gick jag upp å satte mig vid datorn istället. Tyckte inte de var lönt att ligga där inne i sängen å glo när de ändå bara gjorde ont. Kom å tänka på vad min barnmorska sagt till mig några dagar innan å ringde till växeln för att få prata med henne. Planen var att vi skulle föda i Kristianstad å eftersom de är några mil å köra vill man gärna inte köra in i onödan å sen bli hemskickad så hon tyckte att jag kunde ringa å få komma ner till henne istället om jag var osäker så jag kunde få en hum om de var på G eller inte. Lämnade ett meddelande å väntade på att hon skulle ringa upp, passade på att gå på toa å då ser jag lite blod på pappret men tänkte inte så mycket på de. Hade jag varit i latensfasen så hade jag haft ondare, minns jag att jag tänkte. Barnmorskan ringde upp vid kvart i fyra å sa att jag var välkommen ner på en koll innan hon skulle köra hem så jag hoppade (kravlade snarare) in i bilen å körde dit. Ner med byxorna, upp på britsen å sen kände hon efter. De blev tyst i några sekunder å sen säger hon; - Jaha du Johanna, du är öppen 3, nästan 4 cm å tappen är helt utplånad så du ska föda barn idag!

Herre min helvete.... Sket nästan på mig! Tankarna flög i 190 km/h å jag fattade ingenting. På med kläderna igen iallafall å sen ville hon se hur ofta ”förvärkarna” kom så jag fick gå runt i lokalen lite. Den första som kom efter att hon hade känt gjorde märkbart ondare å nu fick jag stanna upp å andas mig igenom dem. Dem kom ganska tätt å hon tyckte därför att jag skulle köra hem, ringa Marcus å börja förbereda mig på att åka in till förlossningen. Jaja, då gör jag väl det då?

Av någon konstig anledning blev jag lugnet själv där i bilen på vägen hem. Jag var fullständigt avslappnad å kände bara att detta kommer gå så bra.. Ringde Marcus när jag kom hem å sa att han fick köra från jobbet för nu skulle vi äntligen få träffa bäbis. Hörde på hans röst att han fick halvt panik så jag skrattade lite för mig själv när vi la på. Passade på att ringa mamma å pappa också, för att förbereda dem på att dem skulle bli Mormor å Morfar under de närmaste dygnet. Anna ringde jag självklart också som jag lovat, eftersom hon hörde av sig till mig när Melanie skulle komma till världen. Fick stanna vid varje värk å andas men de gjorde ändå inte så värst ont tyckte jag. Just därför fattade jag nog aldrig att de verkligen va dags för jag hade trott att jag skulle ligga halvt medvetslös å skrika efter hjälp ungefär. Packade de sista i BB-väskan medan jag väntade på Marcus. Efter cirka 45 minuter kommer han inkörandes på gården iallafall. Tror att han tog trappan i ett steg å sen flög han in i köket med sågspån över hela sig å sina jobbekläder å frågade om vi skulle köra!! Eh....NEJ! Gå in å duscha människa?! ”Hinner jag de? Åh herregud” Ja, sen sprang han runt här som en yr jävla höna, kastade av sig kläderna, turboduscha, sprang å hämta handduk å la ut på mitt säte i bilen osv osv. Bad honom att lugna sig men de var ju som att prata med en vägg. Ner å tanka skulle han också göra – hinner jag äta en korv eller? JA ät en jävla korv å andas!!!

Gick in på toa å då kom hela slemproppen, blodig å riktigt äcklig. Marcus såg tyvärr detta å blev ännu mer stissig.. ”Ska de vara så mycket blod? Är de farligt? Varför är de så?” Åh gud.. Kör å köp en korv människa!!

Medan han tanka så ladda jag ner en app på mobilen så jag kunde mäta hur ofta värkarna kom för de hade jag ingen aning om å sen ringde jag in till förlossningen som sa att vi var välkomna. Ut i bilen iallafall å äntligen var vi på väg!! Marcus körde som en dåre å la sig på 140 km/h när jag återigen sa till honom att ANDAS å sänka farten. Jag skulle inte föda i bilen? Fortfarande tyckte jag inte att de gjorde speciellt ont å därför kändes egentligen hela färden in till förlossningen onödig.. Samtidigt hade jag ju varit hos barnmorskan å visste att de var på G så de räddade nog mig ganska mycket. Hade jag inte åkt ner till henne å kollat läget hade de nog varit katastrof för då hade jag inte åkt in på länge... Hemska tanke!

Värkarna kom iallafall med 3 minuters mellanrum å höll i sig 45 sekunder ungefär. Höll mig i handtaget varje gång, blundade å andades lugnt å stilla som man skulle göra å de gick bra. När jag inte hade värkar var jag glad som en speleman å satt å sjöng med till musiken. Återigen sjukt eftersom jag trodde att jag skulle ligga å skrika å spy ner mig i bilen på väg till sjukhuset!

Efter drygt 45 minuter var vi framme på CSK i Kristianstad å jag var mest lycklig över att klockan var 18.15 å de därför inte var en kotte på sjukhuset. Ville inte gärna stå å flåsa i huvudentrén framför 500 pers liksom. Kom upp på förlossningen efter några vilopauser å blev visade till förlossningsrum nummer 2 där jag blev uppkopplad till CTG direkt. Låg där ett tag men dem såg ganska snabbt att värkarna kom tätt å var ganska smärtsamma så barnmorskan gjorde en vaginal undersökning å konstaterade att jag nu var öppen 4 cm å därmed inskriven på förlossningen. Inte ens här förstår jag att vi äntligen ska få träffa Melvin å frågar därför henne hur lång tid hon tror att det ska ta. Ingen aning sa hon, de är så olika men eftersom du är förstföderska så kan de bli ganska långdraget så de är bäst att ställa in sig på de! Eftersom jag inte hade dödsont heller så tänkte jag att ja, vi kommer ju få spendera en vecka här innan de blir någon bäbis. Hon kommer in igen å frågar om jag vill ha någon smärtlindring men nej, de tyckte jag inte att jag ville (?!?!?!!) Ännu en gång blir jag förvånad över mig själv då jag hela tiden sagt att jag ville ha ALLT dem hade – förutom sterila kvaddlar då iofs, som jag bara hört negativt om.

En dusch kunde jag dock tänka mig eftersom jag redan vid de laget var inne på min tredje tröja för dagen, svettades som en jävla ko. Ja, in på toa å satte mig på en plaststol som en strandad valross å sen satt jag där å flåsade ett tag. De var skönt med värmen men efter typ en kvart blev jag rastlös å kände att nej, här kan jag inte sitta så Marcus fick hjälpa mig upp, torka mig å få på mig den sjukt snygga rocken samt nättrosorna å en binda som snarare var som en blöja.

Barnmorskan föreslog då att jag kunde få in en gåstol å gå runt lite med den så det gjorde jag i några värkar. De började vid detta laget göra ganska ont så jag kände ganska direkt att nej, jag vill lägga mig ner å vila ett tag. De skulle sen visa sig att jag inte kunde resa mig förrän Melvin var ute...  

 

Nästa gång barnmorskan kom in så bad jag själv om att få prova lustgasen så vi satte igång den på 30/70 vilket är de lägsta å alltså inte alls mycket av själva lustgasen. Jag tyckte att de hjälpte iallafall å för första gången på nån timme kunde jag skratta igen (kan ju iofs ha å göra med att jag blev ganska groggy) Nånstans här börjar de göra så sjukt jävla ont så att jag ungefär vill köra in huet i en vägg å böla i tre år. Klockan är nu cirka 20.45 å barnmorskan bestämmer sig för att göra en ny vaginal undersökning för att se om det har hänt någonting under dessa två timmarna. Minns att jag sa till Marcus att har de inte hänt någonting nu så kommer jag avlida för jag klarar inte mycket mer smärta än detta. Hon känner iallafall å sen säger hon att jag är redan öppen 8 cm å att hon därför förstår att jag har ont. Ja men tack!! Nu börjar det bli ganska luddigt för mig å jag minns inte jättemycket mer än få små snuttar.. Varje värk som kommer nu gör så ont att jag ligger i sängen, skriker i masken, slänger med hela kroppen fram å tillbaka å funderar på att be om en AK47! Då kommer barnmorskan in å tjatar om dem satans sterila kvaddlarna.. Nej nej nej säger jag.. Hon fortsätter tjata å tjata å till slut känner jag bara att jag vill få tyst på henne så jag går med på det. In kommer då ytterliggare en barnmorska å sen börjar dem göra ordning för att sätta fyra stycken, två på varje sida långt ner i magen, under nästa värk.

Alltså...för de första...värkarna i sig gör så ont att jag som sagt vill skjuta mig själv i huet å sen kommer dem å sticker in detta helvetet som är de sjukaste jag har känt. De gjorde så sjuhelvetes ont så jag finner inte ens ord. Marcus berättade efteråt att han tyckte att detta var de värsta under hela förlossningen då han sa att mina ögon spärrades upp å man kunde se paniken i dem. Jo, panik var väl typ ett milt uttryck för känslan jag hade just då!

Dem gick ut sen för de var skiftbyte å jag kände noll jävla skillnad under värkarna så dem där kvaddlarna kunde ju ta sig nånstans. Ska jag föda fler barn så skulle dem bara våga nämna de där skitet.. De första jag ska säga när jag kommer in till förlossningen är just de isåfall, it's a promise.

Sen kommer den nya personalen in som ska jobba på natten och presenterar sig. En undersköterska, en barnmorska å en barnmorskestudent. Tjo i loen å välkomna!! Dem kände på mig direkt å de visar sig att på dem 45 minutrarna som gått har jag gått från 8 till att vara fullt öppen, alltså 10 cm. Jaja, här går de undan! Ska man nu gå efter alla förlossningsprogram så ska de alltså nu bara vara att krysta ut de lilla livet men nej se ni – så går de inte till i verkligheten. Bara för att man är fullt öppen betyder inte de att de bäbisen har sjunkt ner tillräckligt så de kan dröja lååång tid innan de är dags för att krysta.

Vid detta laget gör de om möjligt ännu ondare å jag var så smärtpåverkad att jag inte minns någonting ungefär. Jag hör då att barmorskan säger: Nej men oj, lustgasen står ju kvar på 30/70... Ja men se då till att HÖJ den fortare än fan. Inte konstigt att jag inte kände någon effekt överhuvudtaget längre. Jag ligger i sängen å mina ben går fram å tillbaka i 190km/h å jag kastar runt med masken å bara skriker rakt ut. Skriker att jag vill dö. Att jag inte klarar mer. Jaja, så säger tydligen alla men man vill inte dö egentligen! JO – FAKTISKT!!

Jag tittar på Marcus å säger att jag måste bajsa.. Okej, de är alltså dags för krystvärkar. Marcus börjar då frenetiskt trycka på larmknappen å titta nervöst mot dörren. De kommer ingen... Tiden går.. Marcus blir förbannad å börjar halvskrika om inkompetent personal å gud vet vad.. Jaja, andas nu hjärtat! Han springer in på toa å trycker på den knappen istället å då kommer dem inrusandes. De visade sig sen att den larmknappen vid sängen inte var inkopplad utan sladden hängde bredvid å dinglade. Nog bra ju! Jag säger återigen att jag måste bajsa å dem springer fram till mig, lägger mig på sidan å klipper upp mina trosor i 190 km/h. Vet att jag känner mig lycklig mitt i helvetet just för att jag trodde att jag närmade mig slutet. Nej, de visar sig att han fortfarande inte sjunkt ner ordentligt så det är inte dags ännu – min kropp vill dock krysta ändå! Hon säger då att hon ska ta hål på hinnorna så vattnet går eftersom de står å spänner vid varje värk. Minns inte mycket mer än att jag hör ett splasch å att de blev blött i hela sängen. Kommer inte ihåg om jag tyckte värkarna blev lindrigare som dem sa att dem skulle bli heller.. Antagligen inte!

I 1½ timme ligger jag sen med krystvärkar fast jag inte får hjälpa till å krysta. Godmorgon säger jag bara till detta! Prova ha krystvärkar å INTE krysta. De är fullkomligt omöjligt skulle jag vilja säga. Alla säger att krystvärkarna är dem bästa under förlossningen för att man då får hjälpa till med hela kroppen men de håller jag nog inte med om. De kändes mer som att hela kroppen bara krampar ihop sig samtidigt som att någon försöker såga av en på mitten å slita ut alla organ ungefär. Not so funny med andra ord. Studenten står å säger till mig att jag inte får krysta, att jag ska slappna av å jag halvskriker till henne att de inte är så jävla lätt, att jag försöker mitt bästa men att de är helt omöjligt å hon säger att hon förstår.. Jo, du gör de va!! Skönt i den stunden att få förståelse för de hjälper ju sååå mycket.

När klockan slår 23.55 hör jag att hon säger att hon ser huvudet å att han har massa blont hår. De jag ser framför mig då är en bäbis med typ vitt hår å jag börjar fundera på vems barn de egentligen är? Inte mitt iallafall.. Både jag å Marcus är ju mörkhåriga? Jaja, nu ska han ut iallafall. ÄNTLIGEN! Hon säger att jag nu kan börja hjälpa till i värkarna å jag fattar inte vad hon menar eftersom jag redan gjort detta i 1½ timme.. Nej, nu ska jag TRRRRRRYYYYYCKA allt jag kan så den första värken gör jag så gott jag kan. Jag känner dock själv att jag har 0 krafter kvar i kroppen å de märker dem ganska snabbt så dem sätter värkstimulerande dropp så jag ska få mer kraft i värkarna. Här minns jag att Marcus ännu en gång säger; Kom igen nu älskling, de är snart över å jag svarar honom att de har han fan sagt nu hur många gånger som helst.. Han blev ganska tyst då faktiskt.. Minns också att jag mest krysta hela tiden för jag kände typ inte skillnad på när jag inte hade värk å inte.. De gjorde liksom ont hela tiden å de var riktigt jobbigt när hela kroppen krampade ihop sig som en ostbåge. När jag väl krysta så tyckte jag inte att jag kände någon skillnad heller. De kändes som att jag var timmar iväg från att träffa vår son!

Efter 4 krystvärkar med ungefär 3 krystningar på varje så hör jag barnmorskan säga att vid nästa värk så kommer han. Jag blir förbannad å menar på att de va väl fan va alla säger de, han kommer ju aldrig?! Jo då, denna gången LOVAR hon å detta gör att jag får världens kraft å tar i för kung å fosterland i den första krystningen. De jag då känner är att de värsta jag någonsin har känt.. Jag förstår varför de kallas för ”den brinnande cirkeln” för de kändes verkligen som att hela min fiffi brann, som att någon stod å drog den allt va de gick åt alla håll å kanter.. Fyfan!! Hon säger då till mig att inte vara rädd, utan att slappna av (?) å invänta nästa värk för då ska jag krysta för sista gången. Jo för de är nog lätt att ligga där å fundera över I-landsproblem när de står ett bäbishuvud i ens underliv å ska ut? Inte dirr.

De kändes som en timme innan nästa värk äntligen kom å jag tryckte allt jag kunde samtidigt som jag skrek å då känner jag bara hur han glider ut å ger ifrån sig ett skrik direkt. Tack gode gud å alla andra människor – vilken lättnad! Jag tittar upp på Marcus som har sagt under hela graviditeten att han inte kommer gråta, då han aldrig gråtit av lycka förr. Den enda gången han varit nära va när Rögle vann någon match å de förklarar ju ganska mycke. Iallafall, jag tittar upp på honom å ser att han gråter som ett barn å jag vet att jag skrattade till samtidigt som dem la Melvin på mitt bröst.

Han var så varm å go, inte alls blodig eller full med fosterfett – han var helt enkelt totalt perfekt å alldeles underbar. Jag var helt väck å förstod egentligen ingenting, låg mest å sa bäbis om och om igen.. Bäbis bäbis bäbis å klappade honom på ryggen å hans lilla rumpa. Jag frågade då barnmorskan om de säkert var en pojke så hon lyfte upp honom å visade mig att de garanterat var en liten Melvin. Världens finaste bäbis. Vår bäbis – som vi har skapat av vår kärlek. De finaste livet har att erbjuda.

Trots att de första han gjorde var att bajsa å kissa ner hela min mage så var de mitt livs finaste å bästa ögonblick. Hela livet stannade upp å de kommer aldrig bli desamma igen. De finns numera någonting som gör livet värt att leva på ett storslaget vis å allting har blivit komplett.

Jag, Marcus å Melvin blev en liten familj den 21 mars 00:22 å efter den sekunden behöver jag aldrig mer känna mig vilse. Som det står i min header; En dag kommer jag hitta hem, å de har jag gjort nu! 

 

De här med att vara gravid..

       Publicerat 2014-02-21 » 15:25:00 | Graviditeten
När man hör andra prata om sina graviditeter så är det mesta väldigt rosa-fluffigt-underbart-å-mysigt - å självklart så är det de också - MEN hade jag fått veta alla sanningar så hade jag nog funderat några gånger extra på om jag skulle ge mig på de här ;) 
 
De är få som liksom berättar hela sanningen å istället förskönar väldigt mycket. Jag vet inte om det är för att man skäms, för att man inte vill klaga eller vad det är men ni känner mig, jag är ärlig så jag tänker minsann berätta de ur mina ögon å erfarenheter. Missförstå mig inte nu - de ÄR en gudagåva att ens kunna bli gravid och att bära på ett litet liv. Att kunna skapa en annan människa liksom - hur coolt är inte de? MEN de betyder inte att man måste mörka alla dåliga sidor för det. När jag känner mig sugen på ett syskon till vår lille prins så kan jag gå in å läsa detta å förhoppningsvis vänta å noga överväga min önskan ;) 
 
1. De är INTE kul att behöva spy upp allt man äter å dricker dem första månaderna, även om man kan tro de. 
2. De är verkligen skitmysigt att känna bäbisen sparka å röra sig - MEN de är inte SÅ kul när man får en riktig jävel mitt på revbenen å nästan tappar andan, eller när den bestämmer sig för att ha raveparty PRECIS när man ska lägga sig å sova. 
3. När den ligger så pass långt upp att livmodern når revbenskanten så ÄR de väldigt svårt att andas faktiskt. De känns som att någon sitter på ens bröstkorg 24/7 å man blir typ anfådd av att gå på toa. Not so funny. 
4. Att se sina egna fötter hade väl varit trevligt kanske? Ja, för all del, de hade varit rätt trevligt å kunna se fiffi å kunna raka sig själv också faktiskt - å då ska vi inte snacka om hur trevligt de hade varit om man kunde böja sig ner å fram utan att få upp ens tidigare mål av mat i munnen. 
5. Jag förstår ju att man inte kommer kunna ha samma sorts..ja va ska vi säga..samliv med sin partner när bäbis väl är ute - men man slipper iallafall känna den röra sig INNE i magen under akten ;) Not so sexy. 
6. Foglossning mina vänner - de gör fruktansvärt ont - speciellt när den sätter sig i blygdbenet å de känns konstant som att man har 368 blåmärken mellan benen för att nån har sparkat dig med all kraft, typ. 
7. Hormoner, dessa hormoner.. Faktiskt (tro de eller ej) så är jag nog lugnare å snällare nu när jag är gravid för jag kan inte minnas att jag ens höjt rösten eller tjafsat med Marcus eller nån annan sen jag blev gravid - MEN hormonförändringarna i kroppen gör så att jag svettas som en jävla ko på nätterna. De är inte så gött att vakna i en pöl av svett direkt, å nej jag överdriver verkligen inte - de är totalt blött överallt å de rinner längs hela kroppen ungefär. 
8. Verkligen ingen har berättat för mig att man har svårt att..eh..hålla tätt kan vi säga, i slutet av graviditeten. Hosta eller skratta helst inte om du är kissnödig för det följer med nån droppe då. Tur man har sin barnmorska som kan säga att de är "normalt" så man slipper tro att man blivit gammal över en natt. 
 
Typ så fräsch känner man sig, hela tiden faktiskt ;) Lägg sen på "några" kilo på de så är man ju sitt snyggaste å härligaste jag i 9 månader.. Nej lite skämt lite allvar - de ÄR fruktansvärt tungt å segt när man väl går in i tredje trimestern för i andra var de faktiskt helt okej - men självklart kommer de att vara värt allting när han väl tittar ut till oss första gången. Dock blir man chockad när man blir gravid första gången å allt man hör är att de är så gulligull å mysigt all the time för de är det faktiskt inte. Just därför vill man typ mörda nån som säger: "Nej men nu är de ju inte långt kvar" - Nej, de är möjligt - MEN de känns dock som 2 år eftersom varje dag är som en månad.. En månad är sjukt lång tid när man har såna besvär faktiskt.. 
 
Ja, eller som de här med nattsömnen å folk som tvunget måste droppa kommentarer angående detta. Folk har mördat för mindre kan jag säga.. Vi kan gå igenom en vanlig natt här bara för de.. 
De hela börjar såklart med att vi lägger oss.. De tar cirka 5 minuter för mig innan jag har lagt mig till ro, fått rätt på alla kuddar mellan ben å överallt där man ska ha dem å sådär. Ja, sen somnar Marcus å jag ligger å glor på mobilen ett tag. Känner att jag börjar bli trött OCH kissnödig såklart så jag slänger väck alla kuddar å drar mig upp i sidled för de gör så JÄVLA ont i blygdbenet annars.. Går på dass å får ut cirka 1½ droppe fastän de fortfarande känns som jag ska kissa ner mig vilken sekund som helst. Jaja, in i sängen igen å försöka hitta rätt ställning med kuddar å fan allt. Känner att jag lyckas å älskar livet en stund, då Melvin sätter igång å har världens party i magen så de är omöjligt att somna. Ligger vaken å glor i taket samtidigt som jag går igenom alla världsproblem å viktiga livsfrågor, vänder mig några gånger vilket är ett stort projekt i sig då alla kuddar måste med å sen måste man rulla på ett visst vis så de inte gör ont.. Till slut somnar jag av ren utmattning å då är klockan allt mellan 01.00-04.00, aldrig tidigare , när jag än lägger mig! Mm, sen vaknar jag mellan 04.00-06-00 å behöver gå på toa, oftast två gånger, å efter varje gång jag har rört på mig så vaknar han igen å håller låda ett tag innan jag kan somna om. Marcus roliga alarm börjar sen ringa å då kan jag inte sova givetvis. Han snoozar i typ 20 minuter å sen går han upp å donar å då är jag alltid vaken. Precis innan han kör så kommer han alltid in å pussar mig hejdå å sen ligger jag å glor tills jag hör att han kör iväg. Av nån anledning så kan jag inte somna förrän han har kört? De är då mina vänner, som min bästa sömn kommer.. När jag väl har somnat efter att Marcus kör till jobbet så sover jag som en stock å vaknar inte förrän närmare middag - OM de inte är för att någon rolig själ ringer å kvittrar i luren "Nämen, sover du ännu?! Du kan väl inte sova bort hela dagarna" ...... Jag kan inte de nej.. Nej men för all del, klart jag inte kan, de fattar väl alla? 
 
..... Den känslan.. De har alltid stört mig faktiskt, för vad är det som säger att de skulle vara fel att sova länge? Varför ska man skämmas för att man har sovit till tolv en dag? Lika normalt de är för andra att gå upp klockan åtta å vara pigga, lika normalt är de för mig att sova som bäst på förmiddagen! Lite den. 
 
Mm, nu har jag bölat nog känner jag så jag ska inte förstöra ert fredagshumör mer - men snälla tänk på de nästa gång vi pratar eller du pratar med en annan som är höggravid... De ÄR lång tid kvar och jag sover när jag sover, oavsett vad klockan är - så slipper vi irritationer å sådär :) Bra va? 
 

Gipsmage.

       Publicerat 2014-02-16 » 16:47:09 | Graviditeten
Igår gjorde vi en avgjutning av Melvins lilla hus, alltså min mage. Egentligen hade vi tänkt å vänta med det men man vet ju aldrig när det händer å dessutom tror jag inte att magen kommer att växa SÅ mycket mer. Om ett tag kommer den ju sjunka ner också å de är roligare att ha den lite högre upp. 
 
De var ju ett projekt i sig eftersom jag inte orkar stå rakt upp å ner så länge så vi fick ju göra de bästa av situationen. Hittade en solstol som vi klädde in i handdukar, la ut plast på golvet å klippte upp lagom bitar å sen planterade jag mig i stolen å Marcus började doppa å forma magen. De var fruktansvärt varmt å dessutom fick jag knappt luft för allting tryckte på ordentligt, så de var nog bara tur att vi inte väntade ännu längre :p 
 
Vi la cirka 3 lager på alla ställen å den ligger fortfarande på tork men de man kan se så blir den jättefin iallafall. Tanken är att vi ska hänga upp den inne på Melvins rum å sätta ett sidenband under brösten, ett babyblått tror jag det blir :) 
 
 
Magavgjutning i v.35 ♥
 

Föräldraträff..

       Publicerat 2014-01-22 » 21:07:46 | Graviditeten
Jaha, då var de Onsdag igen.. Skriver ifrån mobilen så de blir inget långt inlägg idag, men iallafall, igår käkade vi middagen å då får jag passa på å be om ursäkt! Missa ju helt att falukorven faktiskt är halv eller helfabrikat å fick mig en liten lektion i kommentarsfältet ;) Jag hoppas alla förstod, eller iallafall många, vad jag menade.. Självklart använder jag också färdiga saker ibland men jag menar ÖVERLAG! Att man ändå i de stora hela försöker göra så mycke man kan själv :) Så, nu släpper vi de! 

Efter middagen kollade vi på I skuggan av värmen, riktigt länge sen vi såg den å den är riktigt bra! Marcus kollade handbollen sen så jag låg kvar i sängen å tittade på Johan glans nya show. Sjukt rolig kille alltså :) Ja, sen blev de paradise innan sängen klart. 

Inatt sov jag riktigt gott så de va skönt.. Dock har jag mått illa halva dagen så de är väl inte riktigt nice kanske.. Har klarat mig ifrån att spy iallafall å hoppas att de förblir så. Orkar inte ha de så nu sista tiden som jag hade i början med kräkningar å akut illamående :/ 

I eftermiddag har vi varit på vår första föräldraträff minsann. Ska gå en gång till å de blir nästa torsdag :) Efter vi hade varit där så stack vi hem till farmor på middag å sen handlade vi på Ica innan vi körde hem. Nu har vi kollat lite the killing, Sveriges mästerkock å nu är de Mia på grötö. Premiär idag å de gillar ju jag. Den första säsongen va riktigt bra, jag gillar Mia faktiskt, jordnära å rolig :) 

Här kommer en magbild ifrån denna veckan, v31 i graviditeten :) 




Bäbis.

       Publicerat 2014-01-19 » 17:20:08 | Graviditeten
Nu är jag trött på att benämna bäbis som just bäbis, för vi har faktiskt redan ett namn till honom. Vi började spåna på namn ganska tidigt å av nån konstig anledning hade vi flest tjejnamn. Känns på nåt sätt som om de är lättare å att de finns fler av dem? När vi sen fick reda på könet så blev dem ju uteslutna å vi hade egentligen bara ett killnamn som vi båda tyckte om, Melvin. 
 
Vi försökte ändå och letade på olika sidor men ingenting kändes så bra som faktiskt just Melvin gjorde, så vi bestämde oss där och då för att det är en liten Melvin som ligger i min mage. 
Han kommer döpas till Jansson i efternamn då förhoppningen är att vi nångång i tiden kommer gifta oss och vi då får samma efternamn allihopa :) 
 
 

Haha!

       Publicerat 2014-01-10 » 08:49:25 | Graviditeten
Har ni sett nåt fulare? Snart har jag ingen navel kvar.. Liknar ett rövhål! 




Lördag.

       Publicerat 2013-12-28 » 16:47:43 | Graviditeten
Igår gav vi oss ut på en liten roadtrip. Stannade till i Klippan först där vi hämtade tapeterna å färgen till lillens rum. Körde därefter mot Malmö där vi hade bokat tid för ett 3D-ultraljud! De var bland de häftigaste jag sett å upplevt å absolut värt sina pengar. Vi gick därifrån med 10 utskrivna bilder samt en CD med typ 20 bilder å 5 videos på vårt lilla hjärta. Han väger 1,2 kg nu å allting ser perfekt ut med honom. 
 
Körde till Entre sen där jag hade tänkt besöka Next å titta på deras fina barnkläder men där var fullständigt rea-kaos så de blev inget me det. Käkade på Burger King och fyndade lite på Kappahl's rea iallafall. Ja, till bäbis såklart ;) Innan vi körde hem så körde vi till IKEA. De såg typ likadant ut som i Helsingborg men dem hade mycket mer i Malmö så de var bra. Skulle ha lite smått som ljus, lampor å sen skulle vi även köpa en byrå till bäbis rum att förvara alla hans kläder i. Hade siktat in oss på en hemnes (vad annars) å vi hade riktig tur för den var på REA å 400:- billigare. Tack för det. 
 
Var inte hemma förrän hon va halv sju å då var man ganska slut. Gjorde lite spaghetti carbonara till middag å sen duschade vi å plantera rövarna i sängen där vi låg resten av kvällen å kolla SoA. Gött! 
Idag sov vi till halv tolv å sen käka vi frulle. Satte igång sen å tömde rummet som ska göras vid, som vi använt som lite allt i allo fram tills nu. Marcus rev ner tapeten å lister å sen har han spacklat där inne så att han kan börja måla sen. Jag har suttit vid datorn sen dess så nu är jag ganska trött på de, tänkte lägga mig å läsa lite nu istället. Marcus har kört sin bror till Bjuv eller va de var, så jag är ensam hemma en stund till. 
 
Ikväll blir de lugnt också.. Vi har köpt ryggbiff å ska göra egna klyftpotatis tänkte vi. De var så jäkla gott förra helgen så vi kör en favorit i repris helt enkelt. Lite baconlindade sparrisar, stekt svamp å bea till de så är man hemma minsann :) 
 
Fick förresten två såna här lådor av Mamma i julklapp. Den ena är fylld med 10 fotoalbum från de att jag föddes fram till nutid. Den andra lådan var full med saker jag gjorde när jag var liten, några klädesplagg jag hade när jag bland annat åkte hem ifrån BB, mina första skor å massa sånt som är så himla roligt att ha! Blev jätteglad verkligen :) 
 
 

Vi lyckades!

       Publicerat 2013-12-28 » 16:04:32 | Graviditeten
Efter många om och men så lyckades vi igår att fånga när bäbis sparkar på film :) 
 

v 25

       Publicerat 2013-12-11 » 14:57:05 | Graviditeten
Ja nu har de ju gått en del av graviditeten, över 60% faktiskt. Jag är i vecka 25 nu så jag tänkte bara skriva lite om mina tankar hittills. 
 
Magen växer som den ska göra å jag mår ändå ganska bra. Dem säger ju att man mår som bäst i trimester 2 å de kan jag nog hålla med om. Den första delen var hemsk med illamående, trötthet å kräkningar. Jag äter fortfarande tabletter för mitt illamående men nu klarar jag mig med en tablett på morgonen bara. 
 
Vi tog ju reda på kön när vi var på ultraljudet å vi väntar en liten pojke. Han sparkar som aldrig förr å nu kan man se de utanpå magen också. Han gillar inte när jag sitter framåtlutad iallafall för då sparkar han tills jag sätter mig rakt igen. Blir väl lite trångt klart. När vi var på julbordet i Lördags å de var hög musik å bas så sparkade han konstant i 1½ timme å hade sitt egna lilla disco därinne. 
 
Man tänker mycket på hur det kommer att bli, hur han ser ut och vad han är för en liten filur. Tiden går sakta å jag vill bara att Mars ska komma så vi kan få träffa vårt lilla mirakel. 
Förlossningen är jag inte rädd för, ännu iallafall. Jag har alltid sagt å trott att jag kommer ha panikkänslor å vara livrädd men jag är faktiskt inte det. Han kommer komma ut, på något sätt, varför skulle inte jag klara de när så många andra har gjort det? Klart att det kommer göra sjukt ont men det kommer vara värt det. 
 
Jag drömmer fortfarande sjukt mycket om nätterna å de är ganska jobbigt. Något som också har förändrats är att jag är uppe på toa om nätterna vilket jag aldrig varit innan. Förr gick jag på toa typ 2 gånger om dagen å nu är de nog snarare 20. Känns som om man inte gör annat än å kissar, haha. Jag kan inte ligga på rygg heller för då får jag ett sjukt tryck vid halsen, blir illamående å måste sätta mig upp å rapa, hahaha. Låter sjukt men så är det. 
 
Åsa kommenterade å fråga om jag inte kunde skriva om hur jag hittar alla erbjudande å gratis bodys Här är en jättebra sida;. http://www.alltforforaldrar.se/gravidpaketet De var där ifrån vi fick rabatt å en gratis body ifrån Newbie. Annars är det bara att googla gratis babybox så får man upp massvis av sidor. Många företag har sina egna boxar som man kan häma ut gratis med lite olika saker i. Babyproffsen å Apoteket är några exempel :) 
 
 
Bild ifrån förra fredagen när vi passerade 60-strecket :) 
 

Ett plus!

       Publicerat 2013-09-12 » 18:55:00 | Graviditeten
Ni vet alla gånger man skrämmer upp sig å tror att man är gravid? Man är helt säker på att de kommer bli ett plus i rutan å man har redan känt en massa tecken på att man verkligen är gravid.. När man sen testar sig å de visar negativt så kommer mensen efter någon dag igen å man slappnar av. De var SÅ jag trodde att de skulle bli denna gången.. 
 
Skillnaden var bara att jag inte direkt trodde jag va gravid. Jag hade bara en konstig känsla i kroppen å mensen var sen men jag trodde inte att jag va gravid ändå. Marcus var ju uppe i Norrland på semester å jag hade varit hemma hos Lollo hela kvällen så när jag kom hem därifrån tänkte jag att jag lika gärna kunde testa så jag fick de ur världen. La testet inne i badrummet å sen gick jag å satte mig på sängen å höll koll på klockan. Tiden gick ju knappt sakta eller? Jaja, till slut slog den över så jag reste mig å intalade mig hela vägen att självklart kommer de inte finnas ett plus. Tar upp stickan å ser direkt att jo, jag är gravid.. Herregud, vilken chock! 
 
Får panik å jag svettas ihjäl så jag slänger av mig alla kläder å sätter mig på golvet å andas ungefär. Skickar ett SMS till Anna å hon ringer ju upp dirr. Halvt panikslagen iallafall så jag kör hem till Anna å bölar lite, haha. Pratar med Anna å Sebbe om hur jag ska göra med Marcus. Ska jag berätta för honom på telefon eller ska jag vänta till han kommer hem? Kom fram till att jag inte skulle kunna hålla mig ändå så halv ett på natten fick han veta att han skulle bli pappa :) 
 
Herregud vilket besked! Hela jorden vänds upp å ner å man har verkligen 500 frågor i hela hjärnan som snurrar i 110 km/h dygnet runt. Samtidigt kändes allting helt underbart å de var inget tvivel om hur vi skulle göra. 
Marcus kom hem efter några dagar å jag minns hur fruktansvärt skönt de var att ha någon att dela allt med. 
 
Tiden från den dagen jag fick veta de till idag har varit väldigt skiftande måste jag säga, haha. För de första har jag haft ett fruktansvärt illamående. 4 kilo gick jag ner dem första veckorna. Spydde å hade mig. Även när jag mådde bra så kunde jag inte äta så jag har i princip levt på bubbelvatten å saltade kex. 
 
Tröttheten kom som ett slag i huet å stannade i cirka 4 veckor innan jag blev av med det. Jag sov flera timmar mitt på dagen å sen kunde jag lätt gå å lägga mig vid 20.00 å sova hela natten efteråt. 
Förutom tröttheten å illamåendet har jag inte haft några andra problem direkt, även om de absolut har räckt med dem :p När jag väl fick utskrivet illamåendetabletter så har jag kunnat äta å jag mår inte lika illa lika ofta iallafall. Vid inskrivningen så hade jag gått upp 1 kilo så nu börjar de väl gå åt rätt håll igen, även om de känns fel å skriva att de går rätt när man går upp i vikt :p 
 
Marcus har varit en riktig jävla klippa igenom allting.. Han har handlat åt mig, sett till så att jag har de bra hela tiden å försökt fixa fram alla plötsliga cravings jag har fått. Ofta har jag blivit sugen på nåt å velat ha de NU NU NU å sen när jag väl har fått de så mår jag illa bara av synen eller lukten, haha. Nej jag har ingenting å klaga på gällande Marcus, men de har jag iofs inte i vårt liv i övrigt heller så. Han är verkligen den bästa å jag älskar honom så högt å hårt! 
 
I övrigt har jag inga cravings å egentligen kan man inte säga att jag har haft de heller, inga ihållande iallafall. De enda jag alltid ser till å ha hemma är kall dricka. Kaffe har jag inte kunnat dricka på länge nu, bara lukten får mig att vilja spy nämligen, så därför har de blivit kall dricka istället. Iskall ska den vara, å helst på burk! 
 
Ja jag har säkert missat en massa å ni har kanske 200 frågor i huet men då får de komma i efterhand :) 
Summan av allt är att ärtan i magen är ordentligt efterlängtad å vi längtar otroligt mycket till vi är en familj på riktigt. De är en riktigt spännande resa att gå igenom å jag är själaglad som har Marcus vid min sida! 
 
 

RSS 2.0