Måndag.

       Publicerat 2016-05-23 » 11:13:15 | Me and my life
Jaha, tiden går.. 
 
Jag var på mitt sista möte hos min läkare i Ängelholm förra veckan.. Jag har haft en och samma läkare sen 2012 & jag har verkligen känt att jag fått den hjälp jag har behövt. Speciellt har jag känt att jag fått förståelse och jag har blivit lyssnad på, varje gång, vilket är SÅ viktigt för mig. Anledningen till varför de var sista mötet är för att han ska gå i pension och jag ska därför bli flyttad över till Hässleholm, dit jag egentligen skulle gått från första början. Perstorp går under Kristianstad/Hässleholm men eftersom jag sökte på psykakuten i Helsingborg då för flera år sen så blev det att jag hamnade i Ängelholm.. Jaja, skitsamma, de var sista mötet anyways å de var riktigt tråkigt faktiskt. Även om det säkert är bra att ibland byta läkare å få andra vinklar på saker å ting så är det jobbigt att inte veta vad man får för ny läkare. Kanske någon som inte alls lyssnar eller har förståelse? Time will tell. 
 
Jag vet inte hur andra har de hos sina läkare men i mitt fall så är det så att han har tvingat mig att vara sjukskriven. Han sa nu i Onsdags att jag är alldeles för ambitiös för mitt eget bästa. Självklart lyssnar jag på honom eftersom han jobbat inom psykiatrin i över 40 år men de är ändå jobbigt att acceptera, precis som med allt annat med denna diagnosen. Jag vill jobba, jag vill leva ett normalt liv och jag vill inte sitta hemma å glo. Han valde ju därför att lyssna på mig i Mars då jag sa att jag mådde bra och att jag kunde börja jobba, vilket jag testade på att göra men fick inse att nej, de funkar inte. Han sa då att han hela tiden trott att de är alldeles för tidigt men att han inte ville köra över mig. Saken är ju den att jag kan ha känslan i kroppen om att jag mår bra, att jag kommer fixa saker å ting men ÄNDÅ gör jag inte det. Så, hur ska man då kunna veta när man är redo? Fattar inte. "Men du har ju inte varit sjukskriven så länge?" Vadå inte så länge? Enligt mig är detta FÖR länge, men jag vet ju klart inte hur andra har det och hur hans andra patienter gör? Dem är kanske sjukskrivna i flera år, inte vet jag? Han får iallafall övertala mig att jag behöver vara hemma längre, att jag behöver komma på en stadig nivå innan jag börjar utsätta kroppen för press och stress och att jag måste bli stabil först, å de är minsann inte lätt. Egentligen, när jag tänker efter, så förstår jag ju hur han menar.. Jag har ju spänningarna kvar i kroppen och börjar man då jobba när man inte är helt 100 eller ens 50, ja då går de ju bara åt ett håll, MEN de är ändå svårt när man inte vill sitta här dag ut å dag in å leva på försäkringskassan å inte ha något socialt arbetsliv. De suger att inte känna sig behövd. Att veta att ingen väntar på en. 
 
Yes, så är det, just nu. Jag ska träffa min nya läkare i slutet av Juni iallafall. Eller ja, inte vet jag om jag har en å samma läkare, dem kanske skjutsar runt på en för varje gång, de lär jag ju märka. Jag ska iallafall träffa EN läkare då, så får vi se hur de går å blir helt enkelt. 
 
Vet inte vad jag mer ska skriva? Just nu, och en tid tillbaka, känner jag så stort hat mot denna sjukdomen så jag orkar inte ens försöka vara positiv. Jag känner bara att de är orättvist å jag vill inte ha den mer. Jag hatar den så mycket. 

Kommentarer
Postat av: Jossus

Hoppas du får Thomas Brodin, om inget annat så be om honom! Han är SÅ jävla trygg och förstående. :)

2016-05-24 @ 11:27:31
Postat av: Wioletta

hejsan vart har du köpt dina snygga tapeter med döskallarna ?


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0