Måndag.

       Publicerat 2016-05-23 » 11:13:15 | Me and my life
Jaha, tiden går.. 
 
Jag var på mitt sista möte hos min läkare i Ängelholm förra veckan.. Jag har haft en och samma läkare sen 2012 & jag har verkligen känt att jag fått den hjälp jag har behövt. Speciellt har jag känt att jag fått förståelse och jag har blivit lyssnad på, varje gång, vilket är SÅ viktigt för mig. Anledningen till varför de var sista mötet är för att han ska gå i pension och jag ska därför bli flyttad över till Hässleholm, dit jag egentligen skulle gått från första början. Perstorp går under Kristianstad/Hässleholm men eftersom jag sökte på psykakuten i Helsingborg då för flera år sen så blev det att jag hamnade i Ängelholm.. Jaja, skitsamma, de var sista mötet anyways å de var riktigt tråkigt faktiskt. Även om det säkert är bra att ibland byta läkare å få andra vinklar på saker å ting så är det jobbigt att inte veta vad man får för ny läkare. Kanske någon som inte alls lyssnar eller har förståelse? Time will tell. 
 
Jag vet inte hur andra har de hos sina läkare men i mitt fall så är det så att han har tvingat mig att vara sjukskriven. Han sa nu i Onsdags att jag är alldeles för ambitiös för mitt eget bästa. Självklart lyssnar jag på honom eftersom han jobbat inom psykiatrin i över 40 år men de är ändå jobbigt att acceptera, precis som med allt annat med denna diagnosen. Jag vill jobba, jag vill leva ett normalt liv och jag vill inte sitta hemma å glo. Han valde ju därför att lyssna på mig i Mars då jag sa att jag mådde bra och att jag kunde börja jobba, vilket jag testade på att göra men fick inse att nej, de funkar inte. Han sa då att han hela tiden trott att de är alldeles för tidigt men att han inte ville köra över mig. Saken är ju den att jag kan ha känslan i kroppen om att jag mår bra, att jag kommer fixa saker å ting men ÄNDÅ gör jag inte det. Så, hur ska man då kunna veta när man är redo? Fattar inte. "Men du har ju inte varit sjukskriven så länge?" Vadå inte så länge? Enligt mig är detta FÖR länge, men jag vet ju klart inte hur andra har det och hur hans andra patienter gör? Dem är kanske sjukskrivna i flera år, inte vet jag? Han får iallafall övertala mig att jag behöver vara hemma längre, att jag behöver komma på en stadig nivå innan jag börjar utsätta kroppen för press och stress och att jag måste bli stabil först, å de är minsann inte lätt. Egentligen, när jag tänker efter, så förstår jag ju hur han menar.. Jag har ju spänningarna kvar i kroppen och börjar man då jobba när man inte är helt 100 eller ens 50, ja då går de ju bara åt ett håll, MEN de är ändå svårt när man inte vill sitta här dag ut å dag in å leva på försäkringskassan å inte ha något socialt arbetsliv. De suger att inte känna sig behövd. Att veta att ingen väntar på en. 
 
Yes, så är det, just nu. Jag ska träffa min nya läkare i slutet av Juni iallafall. Eller ja, inte vet jag om jag har en å samma läkare, dem kanske skjutsar runt på en för varje gång, de lär jag ju märka. Jag ska iallafall träffa EN läkare då, så får vi se hur de går å blir helt enkelt. 
 
Vet inte vad jag mer ska skriva? Just nu, och en tid tillbaka, känner jag så stort hat mot denna sjukdomen så jag orkar inte ens försöka vara positiv. Jag känner bara att de är orättvist å jag vill inte ha den mer. Jag hatar den så mycket. 

Inte mycket positivt.

       Publicerat 2016-05-03 » 21:02:03 | Me and my life
Varför jag inte skriver något är för att de inte finns så mycket att vara positiv över, just här och just nu. Jag vill liksom inte skriva inlägg efter inlägg där jag bara sitter å klagar å berättar hur skit allting är. Det finns ju självklart dem som har de sämre än mig och folk som lever i större mardrömmar - å jag orkar liksom inte heller höra uppmaningar som "kämpa på, de blir bättre" eller "se de positivt istället!" för jag lyssnar inte på de örat. Särskilt inte från människor som inte själva mått dåligt eller som vet vad dem pratar om. "Alla har de lite jobbigt ibland" - ja sure thing, självklart, men de är rätt stor skillnad på att vara bipolär eller att ha en dålig dag/vecka. Jag önskar att jag kunde "ta mig i kragen" å köra på ändå, som ni ju vet att jag gjort förr, men då vet vi ju också vad resultatet blir. Min kropp säger NEJ å jag hamnar sjukt långt ner i ett oförklarligt mörker. 
 
Tänk dig själv att vakna upp å hata ditt liv, känna att du inte orkar längre, att allting känns piss och all ork är som bortblåst, TROTS att du inte har någonting i ditt liv att må dåligt över. Tror du att det är lätt att bara acceptera? Att bara ja men okej, jag lägger mig här då, å gillar läget bara, de blir nog bättre snart. Nej de är inte så jävla enkelt. Du kör på å kör på, tills de fysiska istället säger ifrån. Du får spänningar i hela kroppen, smärtor efter spänningarna såklart, sömnproblem, mardrömmar och du ORKAR verkligen ingenting. Jag överdriver inte när jag säger att de är sjukt jävla jobbigt att gå upp från sängen, gå på toaletten och sen sätta sig i köket för att äta frukost. När man väl hamnar med röven på stolen så känns de som att man har jobbat en halv dag. När du sen har ätit upp å städat undan, ja då måste du vila igen för de svartnar för ögonen så trött å slut man är. 
 
På ett vis klandrar jag inte folk heller, som har sin bild av psykiskt sjuka människor. Jag var likadan innan jag fick mitt första skov. Tänkte att vafan, ryck upp dig för helvete. Ligga hemma på soffan å glo serier, lata jävel, ta dig i kragen istället å jobba som alla andra. Tänkte att jaja, så fort något litet går emot så ska de sjukskrivas å liggas på soffan igen. Jaha, där såg jag henne (ja för de är oftast kvinnor, iallafall som är ärliga å öppna om de) på Väla, jaja, man kan inte jobba men man kan gå på Väla. Mmmm. 
 
Sen blev jag sjuk själv. 
 
Tyvärr var det de som krävdes för att jag skulle förstå. Förstå att har man aldrig känt så själv, så kan man aldrig försöka förklara. De går bara inte. Den tröttheten, den förlamande känslan man har i kroppen går inte att få rättvis i ord. Folk kommer inte förstå, hur mycket jag än vill. Jag har slutat att lägga den energin som jag förut la, om jag till exempel går ner på ICA å handlar mat. Förr så tänkte jag på vilka tider jag gick å handla, där de var minst sannolikt att någon jag kände skulle se mig. Jag gjorde vid mig så att jag såg pigg ut, så att jag slapp få blickar och människor som la huet på sned åt mig. Återigen så kvittar de om jag går på ICA för att handla mjölk eller jag åker till Väla för att handla en tröja, jag behöver inte förklara mig. Jag ska inte behöva gipsa hela min hjärna å gå runder som någon zombie för att folk ska "okeja" att jag är sjukskriven. Min läkare skriver ett sjukintyg åt min chef, där han förklarar varför jag inte kan arbeta, å de räcker. 
 
Självklart finns de dem som utnyttjar systemet och ljuger, men de kan ju inte alla få skyllen för att göra. De skiner igenom ganska tydligt dessutom, på dem människorna som egentligen kanske hade "kunnat ta sig i kragen" om man ska tänka efter. Jag tror inte dem människorna hade varit inlagda på sjukhus i över 2 månader å varit ifrån sina barn, fått elchocker å provat X antal mediciner. Personligen så tror jag ju inte att man gör de, om man inte ser någon annan utväg. Har svårt att tro att man gör de för att de skulle uppfattas som roligt.. 
 
Nu blev det massa negativt ändå, men även lite tankar om högt å lågt. De enda jag egentligen vill säga är att, SNÄLLA, döm ingen om du inte själv har varit i samma sits å ärligt kan säga att du förstår. Du/ni som bryr sig om andras liv mer än era egna kommer ångra er dessutom.. Lev livet, å njut. Man vet aldrig när de vänder. 

RSS 2.0