Igen...och igen.

       Publicerat 2016-04-10 » 19:00:34 | Me and my life
Då var vi tillbaka igen...kanske inte på ruta 1 men ändå. 
 
När jag ville börja jobba sa min läkare att de möjligtvis kunde vara för tidigt. Att inte skovet "läkt" ut riktigt, även om de kunde kännas så, men jag ville börja jobba. Komma igång så smått och framförallt få en normal vardag igen. Hur ska man veta när man är redo för att börja jobba annars? Jag mådde bra å allting kändes bra, jag hade kommit igång lite med träningen och var pigg helt enkelt? Skulle läkaren skrivit ett läkarintyg där de stod att patienten mår bra men de är för tidigt att börja jobba. Säger vem? Nej, så vi började på 25% å de kändes bra. Efter en månad var jag tillbaka på möte och eftersom de fortfarande kändes bra så höjde vi till 50%. Dock hann jag aldrig med att jobba på 50 för så är de som en fet jävla kägla som slungas mot huet å man trillar långt åt helvete ner. 
 
De börjar alltid med fysiska tecken för mig och som alla andra gånger är jag expert på att vifta bort dem. Nae de är nog influensa.. Nae de är nog dags för mens, därför jag är så nere.. Nae jag är nog bara trött.. Fastän jag innerst inne vet och känner att de är någonting annat. De jag altid gör fel är att jag kämpar emot, jag kör på ändå och fortsätter tills de helt enkelt inte går längre. Sist jag gjorde de var i höstas och sen hamnade jag ju som sagt på sjukhus i 2 månader efter de. Det är ett stort bevis på att jag inte har accepterat min sjukdom. Jag VÄGRAR å vill inte inse så därför blundar jag, viftar bort det å kör på - tills de inte går längre. 
 
Det hade jag gjort denna gången också, om jag inte hade varit hos my friend i Klippan som tog ner mig på jorden. Jag förklarade hur jag mådde men sa, som alltid, att de är nog inga problem, jag jobbar ändå, men då sa hon att nej, de borde jag icke alls göra. Jag borde köra hem, ringa till både jobbet och Åke och sen lägga mig å vila. För att hon hörde va jag sa fastän att jag inte sa de. Är inte de äkta vänner så säg? Att jag borde, för en gångs skull, prova på att stoppa i tid istället för att köra på, för de har jag ju redan gjort å de har visat sig vara helt fel väg att gå. Fruktansvärd jävla ångest å jag bölade hela vägen hem, med ångest å hjärtklappning å gud vet allt. Mina muskelspänningar kom tillbaka förra helgen också, så dem var ju inte heller milda direkt. Jag ringde iallafall, både till jobbet och till min läkare. Fick en akuttid dagen efter å direkt jag kom dit så sjukskrev han mig på heltid igen. 
 
Jaha..... And then? Då var jag tillbaka igen som sagt. Sjukskriven på heltid, noll ork och energi, spänningar och ångest. Hur fan ska man då veta när man kan börja jobba? Ska de vara som ett jävla lotteri varje gång? Ska jag aldrig kunna ha en normalt fungerade vardag i mitt jävla liv? De är de ENDA jag begär, att jag ska kunna jobba å leva i en helt vanlig vardag som de flesta andra. 
 
Tänk dig själv.. Du har allt du behöver i livet. Du har en underbart fin son och man. Du har en fin familj som alltid stöttar dig och alltid ställer upp. Du har jättefina vänner som du älskar. Du saknar ingenting och du trivs med ditt liv - MEN ÄNDÅ VAKNAR DU UPP Å MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT. Ändå vaknar du upp och knappt orkar kamma håret för armen inte orkar hållas uppe. Du vaknar och vill bara somna om igen, för att allting suger. Du är alltid trött. Du har spänningar i hela kroppen. Du har ångest och ont i hela jävla själen. Utan anledning. Hur jävla lätt är de att acceptera? Hjärnan vill fortsätta och kämpar för sitt liv för att inte kroppen ska få vinna. För så är de för mig, min hjärna hakar inte på skovet förrän kroppen har gjort att den är helt slut. Alltid alltid fysiska symtom först, sen när jag slappnar av, släpper pressen och vilar så kommer de psykiska efteråt. Det är inte lätt att bara tänka att jaja, men nu har jag detta så de är väl bara att acceptera å gilla läget. Fan heller. De är den svåraste uppgiften jag har fått än i mitt liv. Jag har trott så många gånger att jag har accepterat de, men de har jag inte. Då hade jag inte kämpat emot så mycke som jag gör, varje gång. 
 
Å för varje gång jag slås ner, så undrar jag om mitt liv alltid ska vara såhär. Jag tappar hopp och ork att kämpa vidare och jag känner att nej, jag skiter fan i allting för de spelar fan ingen roll ändå. Jag trillar ju ändå ner. Oavsett om jag mår bättre så vet jag ju att jag kommer hamna nere på botten igen, någongång. Jag är inte den som tänker negativt annars. Jag försöker att kämpa på och jobba på trots motgångar jag har haft i livet - men jag tillåter mig alltid att känna såhär när jag blivit nedslagen. Jag vet att jag kommer kunna leva, om än de är emellan skoven å jag vet att jag kommer må bättre - men jag måste också få lov att vara svag och ledsen. Jag måste få lov att hata den här skiten som förstör en del av mitt liv. 
 
Många tror fortfarande, trots 2016, att psykiska sjukdomar bara är påhitt. Att de är lata människor som inte vill jobba. Att de bara är för att få uppmärksamhet. Det finns säkert folk, precis som i alla andra kategorier, som gör de - men jag är inte en av dem. När min läkare sa till mig att de faktiskt bara var 3 månader sen jag låg inlagd på sjukhus och inte ens orkade duscha så blev jag lite chockad. De känns som att de var 1 år sen, MEN, jag mådde bra och ville som sagt jobba. Jag vill inte gå hemma och glo men framförallt så VILL jag inte må såhär. Jag vill orka att leka med Melvin. Jag vill orka följa med på en liten kort promenad. Jag vill ha ork och lust att gå upp ur sängen på morgonen, men som de är just nu så har jag inte det, å de suger. 
 
Sedan i Onsdags har jag inte varit utanför huset. Marcus å Melvin har givetvis varit ute, lekt, matat ankor, handlat osv osv, men jag ligger här som en grönsak och ORKAR verkligen inte. Bara att duscha har varit ett halvt företag. De känns ungefär som att man har en ordentlig influensa i kroppen, om jag ska jämföra ork osv. Hur mycket man än vill i hjärnan så lyder inte kroppen. Fruktansvärt enerverande. Sötsuget åker upp till 1000% å man tröstäter något fruktansvärt, får i sig dålig mat och går upp i vikt ÄNNU en gång, vilket man också får ångest över men man har ingen som helst ork att göra något åt de. 
 
De är bara inte så jävla lätt å va bipolär ibland, å även om jag oftast kämpar som en gris och försöker vara positiv så har jag också en gräns. Jag måste också få lov att spy galla och vara negativ för de är fan inte kul detta. Jag vet, de blir bättre, bara inte just idag..

RSS 2.0