Livet hemma.

       Publicerat 2015-10-26 » 18:37:58 | Me and my life
Nu har det gått en tid och jag har hunnit landa lite grann här hemma.. Jag kände väl ganska snabbt efter att all frustration och ilska hade lagt sig att jag hade gjort valet förhastat, precis som läkaren sa - vilket för övrigt var de enda han hade rätt om under hela vistelsen, men jag har kämpat på ändå. 
 
Minnet sviker mig fortfarande och de är riktigt jobbigt. Jag glömmer fort saker som jag har gjort eller sagt så jag vet inte riktigt när det var, men de var nog i förra veckan jag fullständigt bröt ihop här hemma och skrek att jag fick köras in akut igen.. Jag gav då Marcus hans present han egentligen skulle fått på vår 2½-års dag och när jag såg hur han grät så bröt jag ihop ännu mer. Det var som att mitt hjärta gick i 3000 bitar och exploderade runt i hela kroppen på mig. Jag satte mig hos honom och sen satt vi sådär, länge, och grät.. Där och då bestämde jag mig en gång för alla att NEJ, vi fixar detta.. Tillsammans. Genom allt. Min fina Marcus. Jag såg honom som min hjälte före detta skovet så jag vet inte ens hur jag ser på honom nu, men de är något övernaturligt iallafall. 
 
Jag har fortfarande kvar spänningarna, alltså dem är djävulska. Sover inte om nätterna, eller jo, de gör jag men jag vaknar heeeela tiden. Överdriver inte när jag säger att jag vaknade 10-12 gånger inatt. Somnar ju om igen direkt men ändå fruktansvärt jobbigt att inte få någon djupsömn som är sådär sammanhängande. Ångesten är de lite bättre med faktiskt - men jag vågar inte ropa hej ännu. Varje dag som jag tar mig igenom är jag lycklig över och jag blickar inte så jättelångt framåt - just för att de inte ska bli övermäktigt. 
 
Väntar just nu på min tid på Torsdag som jag har till min läkare. Känns som att mycket kommer avgöras där på något vis. Har inte träffat honom sen jag blev utskriven så jag ser verkligen fram emot att få BRA vård igen, och rätt hjälp framförallt. Jag är trött på att bli erbjuden saker som bara gör att jag tar ett steg fram och 53 tillbaka. 
 
 

Sveriges psykvård är katastrofal.

       Publicerat 2015-10-15 » 19:43:46 | Me and my life
Sist jag skrev var i helgen när jag var hemma, och jag önskar egentligen att jag kunnat skriva lite varje dag under min inläggning men eftersom man inte längre fick ha sladdar (trots att de hängde från lampor och hörlurar ändå var tillåtet (?) och de då är värdelöst att se någonting på skärmen så hade jag inte datorn med mig. Att ligga och blogga från paddan är inte direkt något alternativ, tyvärr, för jag önskar SÅ att jag hade haft allting dokumenterat. Eftersom ECT-behandlingen fullkomligt har förstört mitt minne så kan jag inte återberätta så mycket, vilket är tragiskt - men säkerligen skönt för den svenska psykvården eftersom den är under all kritik. 
 
Jag vet inte var jag ska börja egentligen, från början vore ju klart bäst men de kommer bli en del luckor. Inlagd blev jag iallafall av min öppenvårdsläkare, som för övrigt är ett guldkorn. Tror jag var inlagd en vecka innan jag fick min första ECT eftersom där var kö.... Har ju skrivit lite om de i de förra inlägget men minnet var som bortblåst när man vaknade igen. De är lätt de obehagligaste jag varit med om, att öppna ögonen och på riktigt inte fatta var man är, vem man är och varför man ens befinner sig på ett sjukhus med människor lutade över sig som säger "Nu är de färdigt" Eh....vad är färdigt? Vem är du? Vem är ens jag? 
 
Efter några timmar har lite fallit på plats, dock långt ifrån allt. Jag har inte vågat radera ett enda SMS under denna tiden för jag vill gärna kunna gå tillbaka och titta vilka som faktiskt har brytt sig. Senast idag fick jag gå igenom hela listan igen och jag mindes knappt att jag pratat med någon. Jag hade redan glömt att Jesper var här i fredags och åt och jag minns inte var vi har saker i köket. Bara en sån sak, som att känna sig som gäst i sitt eget hem, inte känna igen sina kläder i garderoben och inte minnas vem man träffar eller pratar med är fruktansvärt. 
 
När jag kom hem i Fredags bestämde jag mig för att vägra fler ECT-behandlingar iallafall, så när jag kom tillbaka till avdelningen sent i Lördags berättade jag de, och sa att jag ville ha ett läkarbesök på Måndagen. Efter ett tag kom en skötare in på mitt rum och frågade om jag ville prata lite, om varför det inte gått så bra hemma å sådär, jo visst, de kunde vi väl göra? Jag berättade att jag upplevde de jobbigt att inte känna igen mig, att de var jobbigt med Melvin eftersom han är i en väldigt aktiv ålder och jag kände de som att jag inte orkade hålla hans tempo så som jag ville. Jag sa att jag kände mig lättirriterad och att de inte kändes bra eftersom de varken är Marcus eller Melvins fel, och att de var därför jag åkte tillbaka, så dem skulle slippa stå ut med mig när jag var så nere. Jag berättar detta i förtroende, för de kändes verkligen som att personen brydde sig, och för att jag inte upplever de som något konstigt. Vilken förälder är inte lättirriterad ibland? Speciellt om man inte mår bra eller de har hänt någonting? Seriöst, den människan som säger att den aldrig varit irriterad ljuger big time eller så är de nån jäkla supermänniska. 
 
Söndagen kom och en annan skötare kommer in med ett formulär med över 100 frågor som jag ska fylla i, vilket jag gjorde, ensam. Lämnar ifrån mig pappret och på Måndagen är det dags för läkarbesök. Får i huet att jag troligtvis har borderline utifrån hur jag svarat på frågorna, utöver min bipolära diagnos. Jaha okej, vad är de då? Ja, de är en personlighetsstörning å de är inget man medicinerar. Nej nej. Ja å eftersom du har vägrat mer ECT får vi ta lite piller så dessa och dessa ska vi prova, hejdå! 
 
Eeeh..jaja, knappt 384 frågor man hade efter de besöket eller? På kvällen får jag en panikångestattack och trillar ihop ute på avdelningen där jag ligger å hyperventilerar. Fick lugnande, insomnings- och sömntabletter å sen deckade jag. På Tisdagen när jag vaknar ber jag om ett läkarbesök till, eftersom jag inte fattade någonting och kände mig kraftigt förvirrad. Visst, de kunde jag få. Kommer in och då börjar jag ställa frågor samtidigt som jag gråter och har svårt för att få luft. Med på mötet är avdelningsläkaren, en AT-läkare och två skötare. AT-läkaren ifrågasätter varför jag fick fylla i pappret helt ensam när jag är så djupt nere i ett skov men de fanns inga riktiga svar på de. Hon visar förståelse och verkar väldigt human å tycker inte att de ska sättas någon ytterligare diagnos på mig i detta läget utan att de får göras en utredning mer noga när jag är lite bättre. Några andra svar får jag inte heller, utan istället säger skötaren som pratade med mig i Lördags-kväll att hon är orolig över att Melvin far illa, och att hon vill skicka en orosanmälan till socialen. Alltså ursäkta mig men va?! Jag tror aldrig jag har känt dem känslorna jag gjorde just då. Jag hoppas verkligen att ALLA i min närhet vet att jag aldrig någonsin skulle göra Melvin illa. Jag skulle aldrig kunna skada honom och jag skulle aldrig någonsin kunna leva med mig själv om jag ens skällt på honom i onödan, de var ju därför jag åkte tillbaka till avdelningen? Jag reser mig upp, skriker till läkaren att mötet är färdigt och går ut. Ringer upp Mamma och Pappa som kommer direkt och sen är det mest svart faktiskt. 
 
De mest konstiga är att på dem 20 minutrarna som de tog för både mamma och pappa att ta sig till avdelningen så hann personen i fråga gå hem?! Mig veterligen var de inget pass på avdelningen som slutade vid den tiden? De fanns ingen som kunde förklara på vilka grunder de överhuvudtaget skulle vara på, och ingen som verkade bry sig värst om att dem sparkat på mig när jag var som mest nere för den delen. De var jag, som låg i sängen, 28 år gammal, å grät med båda min föräldrar, helt uppriven och fruktansvärt besviken. 
 
På natten bestämde jag mig, jag ska ut härifrån! Hur fan skulle jag kunna vara trygg på de stället? När man berättar precis hur man känner och sen ska man ha någon jävla anmälan på sig? Hur många barn finns de inte ute i världen som VERKLIGEN far illa, som faktiskt behöver hjälp, å så ska de läggas ner tid på detta? Nej fyfan. Marcus kom in direkt på morgonen, följde med mig till läkaren och jag sa att jag ville skrivas ut. Nej men är inte det lite väl förhastat? Mycke möjligt, men jag ska hem, NU! Ja, de blir ju mycket ansvar för dig Marcus, fixar du med de? Jag gör vad som krävs, för hon ska med mig hem idag. 
 
Jag säger de nu och jag kommer säga de om ett år, tre år och tjugo.. Välkommen hit socialen! Ni kommer inte hitta någonting annat än kärlek till vår son i detta huset. Om jag hade blivit totalt barskrapad å inte haft råd med mat hade jag alla dagar i veckan gått över lik för att Melvin skulle bli mätt, vara ren och må bra. 
 
Jag sa de innan jag gick och jag står för de för alltid, jobbar man inom vården å speciellt inom psyk så får man väl för fan ha lite känselspröt? Man känner väl av människor och märker om dem är totalt sönderknarkade eller om de är en "vanlig" svensson med en depression? Gör man inte de så borde man byta jobb. 
 
Jag kommer aldrig mer sätta min fot på avdelning 52 i Ängelholm, och skulle jag bli inlagd igen så kör mig för helvete till Kristianstad. Dock ska jag göra allt jag kan för att nu bli bättre på hemmaplan, med människor jag älskar och lever för. Mina killar. 

Åt helvete.

       Publicerat 2015-10-10 » 17:14:35 | Me and my life
Jag har snart varit inlagd i 1 månad och som det ser ut nu kommer jag inte ut dem kommande två veckorna heller. Eftersom jag inte tål mediciner, vilket vi har fått erfara tidigare, får jag istället ECT-behandling vilket lättast förklaras som elchocker i hjärnan. Man sövs ner, får el i hjärnan och framkallar ett ep-anfall, typ. Jag har fått 5 stycken nu å de hjälper fan inte.. Tredje gången jag vakna mindes jag INGENTING, inte varför de låg glasögon på mitt nattduksbord, inte varför jag var där eller ja, what so ever.. Den dagen sa sköterskorna att dem såg mina tänder för första gången, att jag log. Dagen efter var de lika pissigt igen. Igår vaknade jag å kände mig piggare och gladare så jag ringde Marcus som kom direkt å hämta mig. Åkte hem å skulle ha helgmys med mina killar tänkte jag, så vi handla massa gott.. Ja, å kvällen gick väl bra. Vaknar idag å vill försvinna...igen! 
 
JAG ORKAR FAN INTE MER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Helvetes jävla piss va trött jag är på denna helvetes jävla sjukdomen. Förstör för fan hela mitt liv. För första gången på fleeeeeeeera år kände jag att jag ville skada mig själv igårkväll.. Idag har jag mest bölat, sovit å varit nerdrogad på Oxascand. 
 
Denna texten kommer inte vara sammanhängande men de skiter jag i. Jag kommer liksom inte ihåg saker så jag skulle aldrig kunna göra de bättre. Pratar jag med någon i telefon så har jag glömt vad vi prata om och även ibland VEM jag pratade med efter en timme. När jag kom hem igår kände jag inte igen mig hemma i mitt eget hus och när vi hämtade Melvin på dagis fick jag titta två gånger innan jag var säker på att de var mitt barn som sträckte upp armarna mot mig. Hur sjukt är inte de? 
 
Jag har ringt in till avdelningen så Marcus ska köra tillbaka mig senare. Det går inte. Jag klarar inte detta. Jag kan inte ens vara hemma i mitt eget hem, med min man och min son. 
 
Detta fick mig att tänka på en kommentar jag fick sist jag var inlagd; att jag skulle skaffa man och barn å sluta tycka synd om mig själv, så skulle jag få ett bra liv. Vad mer ska man säga än att de finns så många idioter ute i världen? De är precis samma sak som dem som säger "ja men ryck upp dig".. Ja precis, för du tror inte jag hade gjort de om jag hade kunnat? 
 
Vem vill ens ligga inne på en sluten psykavdelning och få elchocker i hjärnan, minnesförlust och gå på starka lugnande tabletter 3 ggr om dagen, äta 2 olika preparat på nätterna för att ens kunna sova och inte ens få ha tillgång till mobilladdare eller tändare? Inte jag iallafall.. 
 
Jag har världens finaste man, som gör allt och lite till, för både mig och Melvin.. Jag har världens finaste son. Jag har ett fast jobb. Jag har många fina vänner. Jag har världens finaste och mest stöttande familj. Jag har ett bra liv - å ändå händer detta. Ändå går jag ner mig så pass mycket att jag inte vill leva längre. Hur jävla orättvist är inte de? Varför kan jag inte bara få vara frisk? 
 
Snälla, varför? 
 
 
 
 

RSS 2.0