Nog..

       Publicerat 2015-11-30 » 17:56:44 | Me and my life
Va skittrött hela eftermiddag/kväll igår å sen när jag väl skulle sova så gick de inte. Fan va de blåste alltså! Helt sjukt. 

Idag har de varit samma, jag är lika trött å hade lätt kunnat somna nu men de är nog ingen direkt bra idé. Är livrädd för idag ska jag börja med Lithiumet. 20.00 smäller de. Efter vad jag gick igenom sist jag prova så fattar jag inte ens att jag vågar men som sagt, jag gör vad som helst för att få komma hem men framförallt må bra!!! Dock kommer de ta emot ordentligt att svälja den eftersom jag har minnet så starkt hur de var sist.. 

Jaja. Vi får väl helt enkelt se hur de går. Måtte jag bara komma hem snart, å dessutom få lite energi tillbaka. Denna tröttheten mördar. 



Typiskt mig..

       Publicerat 2015-11-29 » 16:54:25 | Me and my life
Vaknar upp å känner mig helt okej, inte bra men heller inte katastrof med ångest . Vad gör man då? Njuter man av lugnet å verkligen vilar upp sig? Nej då gör jag exakt som hemma, de är de här jävla svarta eller vita - HELA TIDEN.. Sakerna jag har gjort är kanske en piss i Nilen för andra men för mig som endast legat å glott i typ flera månader känns de som ett helt företag.. Jag började med å duscha, gick å tvätta på avdelningens tvättstuga, satte mig å gjorde en fotobok av alla fina bröllopsbilder.. Lite lunch å sen packa jag om min väska, bäddade sängen, hämtade kaffe, läste alla bloggar å sen rensade jag upp lite i min inkorg och fixade med foton. 

Nu? Stendöd. Alltså verkligen helt av banan. Orkar knappt hålla ögonen öppna. Varför fattar jag ingenting? Varför lär jag mig aldrig av mina fel jag gör? Jag får till å med riktlinjer att följa här inne men ÄNDÅ så kör jag på "för de är ingen fara, jag mår bra" Mm, tills efteråt ja. Allting i mitt liv är svart ELLER vitt, å de är det som är mitt största problem som jag verkligen behöver komma rätt med! 

Nu lär jag ligga resten av kvällen som en dö sill å knappt orka andas.. Också jävligt lönt. 

Helvete....

       Publicerat 2015-11-28 » 20:29:12 | Me and my life
Om jag hade haft läkaren från Ängelholm framför mig som förstörde mitt liv för 3 år sen vet jag inte vad jag hade gjort, allvarligt talat. Om allt hade gått rätt till från början så hade jag kanske inte ens behövt sitta här idag med ett skov från helvetet som har orsakat så mycket smärta.. 
 
....så vi går tillbaka 3 år i tiden när jag blev inlagd på avdelning 52 på södra sjukhuset i Ängelholm. De skulle provas en jävla massa medicin och jag sa vid ett flertal tillfällen att jag är fruktansvärt medicinkänslig, alltså FRUKTANSVÄRT!! Jaja, vi ska ta de lugnt. Mm. Nog. Ingenting funkade ju - men med facit i hand har ingenting funkat för att dem satt in för höga doser på mig från början. Nej, allt dem provade på "så låga doser" fick sättas ut igen eftersom jag inte kunde gå eller ens stå rakt upp utan stöd. De bästa för en bipolär (mestadels) är ju att sättas in på Lithium, å de skulle vi alltså göra, där i Ängelholm. För de första ska inte en bipolär människa stå på SSRI, alltså anti-depp, då de oftast drar iväg till manier men ändå sattes 100 mg in direkt. Med min vetskap idag och min hjälp från läkaren här i Kristianstad borde jag fått 25 mg att BÖRJA med, men alltså inte ifall Lithium var planerad. Nej, men 100mg fick jag, å första dagen på Lithium fick jag FYRA tabletter, två morgon och två kväll.. De gick en dag och jag sov mest, i min journal står de att jag mest sluddrar och inte riktigt "är med". När jag försöker ställa mig upp kan jag inte koordinera min kropp, jag kan inte gå, yrseln jag upplever är något av de sjukaste jag känt och jag spyr upp galla. Vad som hände? Jo jag fick ett så kallat Serotonergt syndrom som är ett livsfarligt tillstånd. En akut drogförgiftning alltså, med andra ord. Jag kunde för i helvete ha dött.. 
 
Jag hittar liksom inte ord mer nu.. Jag har läst igenom min journal och jag gråter, jag blir förbannad och jag inser att psykvården i Ängelholm inte borde få kallas vård överhuvudtaget. Dem har noll jävla kunskap och noll jävla känsla för hur man "behandlar" människor. Mm, å nu detta året ville dem skicka orosanmälan ang Melvin. Förlåt men HAHAHAHAHAHA, vi ska nog få se på anmälningar så fort detta skovet är över skulle jag vilja säga. Helvetes satans idioter. 
 
Läkaren här har från första stund lyssnat på mig. Jag har haft bevakning var 15:onde minut mina två första dygn här eftersom jag upplevde saker jag aldrig varit med om förr. Jag har gått så djupt ner i ett skov så jag har hört saker, sett saker och börjat bli psykotisk. Varför? För jag har endast stått på 25 mg Sertralin dem senaste åren, "för jag tål ingenting annat" - de går inte ens att kalla de medicinering för den har gjort 0 jävla effekt. Jag har inte haft något skyddsnät gällande min sjukdom utan jag har fallit platt fall. Längst ner, där jag även kände att jag inte ville finnas med längre. Inte för att jag inte ville leva, utan för jag kände att jag inte orkade längre. Jag orkade inte med den jävla smärtan och den jävla ångesten som höll på att äta upp mig inifrån. 
 
På dessa 2,5 veckorna här inne har de hänt mer än va de har gjort på 4 år i övrigt, å DE är sjukt.. Jag har fått insatt två nya stämningsstabiliserande, en med lite mer antipsykotisk effekt samt även ångestdämpning. Jag äter 3 stycken av dem starkaste lugnande om dagen så jag känner att jag iallafall står ut. De har inte varit NÅGOT problem med varken biverkningar eller nån förgiftning, för de har gått långsamt. De har fasats in med halva halvor och gud vet allt, men de har gått, och jag känner nån sorts vändning. Jag känner mig nästan som mig själv igen. Jag vill leva. Klart jag vill. Jag har världens finaste familj och släkt som gör allt dem kan för min skull. Jag älskar min man och min son så mycket att hjärtat nästan sprängs å de gör så helvetes ont att behöva vara ifrån dem just nu - men denna gången får jag iaf rätt hjälp och när jag väl kommer hem så ska jag slippa åka in igen och istället gå uppför backen å inte ner. 
 
Läkaren vill nu prova Lithium igen eftersom jag inte kommit så långt upp i skovet som jag borde. Under ordnade former såklart. Jag har fått göra EKG, jag har fått lämna en himla massa rör blod så att dem ser att allt är okej, vilket inte gjordes sist heller för den delen. Om allting ser bra ut så kommer vi sätta in de på Tisdag, å då sätter vi in EN tablett. Reagerar jag inte så höjer vi långsamt upp. Efter cirka en vecka ska man lämna ett nytt prov som visar vilken koncentraion man ligger på, och utifrån de sätts sen dosen jag ska ha. OM jag tål den, vilket jag verkligen hoppas för då har jag någonting jag kan äta alltid. Livet blir inte svart eller vitt utan kanske mer grått alltid - men hellre de än detta helvetet med uppåt å neråt-skov hela tiden. Kroppen orkar ju inte hur länge som helst. 
 
Om jag inte tål de, så blir de ECT, tyvärr, men återigen funkar de på helt andra sätt här än i Ängelholm. Dock ändå livrädd för de var riktigt jäkla obehagligt att inte minnas någonting.. Vi får se helt enkelt. Jag håller tummarna för Lithium. Att jag kan börja få lite permisar å framförallt träffa mina killar. Varje gång jag blundar ser jag Melvin framför mig och han är mitt guld. Min målbild är att jag sitter hemma på julafton bland människor jag älskar och ler, och verkligen menar de. De ska gå. 
 
Nu knäcks snart min rygg så jag ska lägga mig ner å vila lite. Eller nej, först ska jag ställa mig i rökbåset å ta ett bloss. 
 
 
 

Så mycket men ändå ingenting.

       Publicerat 2015-11-19 » 19:06:07 | Me and my life
Av mitt förra inlägg förstod ni kanske att jag blivit inlagd ännu en gång. De är dock värdelöst att sitta å skriva på mobilen så därför drar jag mig för de. Problemet är bara att sviterna efter ECT'n samt depressionen gör att jag har jättedåligt minne å jag vill som alltid ha fått ner mina ord på "papper". Jag har börjat skriva dagbok iallafall, vilket jag tror är jättebra att kunna läsa senare. 

Denna gången var jag lite "smartare" å sökte i Kristianstad istället, å ska man jämföra detta stället med Ängelhom så är det som natt och dag. De finns inga ord som kan beskriva vilken skillnad de är på vården... Jag önskar att jag sökte hit från första början, för i såna fall hade jag kanske varit bättre nu å kunnat vara hemma med mina älskade killar, men de går dessvärre inte att ändra på i efterhand. 

De har absolut inte gått rätt till i Ängelholm, gällande ECT'n - eller vården i sin helhet, men de är en helt annan historia som jag tänker skriva ner när jag sitter vid en dator, för de är något som alla i hela världen borde få känna till. Egentligen borde man kontakta tidningen men ork finns inte. 

Jag har dock aldrig varit så djupt ner i ett depressivt skov förr som jag är nu å de skrämmer mig något fruktansvärt - men jag känner mig trygg här å får all hjälp jag bara kan få, vilket självklart känns bra under omständigheterna. 

Saknar mina killar något så fruktansvärt, känns som att hela bröstkorgen håller på att explodera, men tyvärr klarar jag inte av att vara hemma i nuläget. Jag kämpar för mitt liv för att jag ska komma hem så snabbt de går, även om de kanske egentligen bara stressar mig. De är ingen lätt balansgång å de är inte lätt att lära sig att tänka annorlunda när man varit på ett visst vis i 28 år.. 

Idag har varit en tuff dag så jag ska lägga mig å vila lite nu iallafall.. Skriver mer när jag kan sitta vid en dator för detta är värdelöst.. 

Here we go again...

       Publicerat 2015-11-12 » 16:50:30 | Me and my life


Jag lever.

       Publicerat 2015-11-03 » 21:51:18 | Me and my life
...men de är inte mycke mer än så, tyvärr! 

Min läkare ville lägga in mig igen men jag tänker INTE göra de. Jag fixar de. Vi fixar de. Världens bästa team, jag å min Marcus <3 

Jag har börjat ta mig ut mer och de är väldigt olika hur de tar på mig, från dag till dag. Vissa gånger känns de ingenting å vissa gånger håller jag på att gå sönder inombords. 

Nätterna är fortfarande värst, eller ja, morgnarna kanske? De är då jag sover som bäst.. På dem där småtimmarna ligger jag å vänder mig, svettas, drömmer sjuka drömmar, har kramp i magen å...ja, de räcker väl så? 

De har varit mycke nu i två dagar men jag minns inte ens va jag gjorde igår.... Mitt minne har blivit förstört av den jävla ECT'n. Minns inte var jag lägger saker, minns inte saker jag gör eller har gjort å jag glömmer som sagt dagarna så fort dem är slut. Hur mycke jag än försöker så kan jag inte minnas va vi gjorde igår, helt ärligt! De är obehagligt å skrämmande, fruktansvärt faktiskt. 

Jag försöker iallafall, å idag kom äntligen mitt personliga armband som jag tryckte som en påminnelse till mig själv, att titta på varje morgon å kväll. 




RSS 2.0