Tisdag.

       Publicerat 2014-10-28 » 21:58:41 | Me and my life
Fick inte tag i min läkare igår men idag vaknade jag av hans samtal. Sa som de var å förklarade för honom att jag inte kan ta medicinen mer eftersom jag inte vaknar å blir som en zombie på morgnarna. Han blev inte direkt så förvånad dock, vilket jag iofs visste. Som han sa; Du är väldigt väldigt svårmedicinerad, andra kan man bara ge en tablett å sen är de bra. Jo, lite så är de väl. Hopplöst fall :p Han sa iallafall att jag skulle sluta med medicinen direkt, vilket jag trodde, å även om jag vet att ingen kan tvinga mig så är de klart bättre att ha läkarens ord i ryggen innan man lägger av. Vi ska avvakta tills jag ska till honom om någon vecka å ser va som händer, för de är liksom inte lönt att prova andra sorter eftersom dem flesta innehåller samma ämne, i dem olika grupperna, å då kommer jag liksom inte tåla dem ändå. Han tyckte dessutom vi skulle vänta därför att jag faktiskt inte glidit djupare i deppen utan snarare blivit bättre, å de kan inte dem tabletterna på den låga dosen ha hunnit gjort redan, så därför har dem mest gjort onytta i detta fallet. 
 
Skulle de nu vända ändå så får vi göra nåt åt dem andra tabletterna istället, höja dem eller byta sort, å skulle de bli så illa någongång så att jag blir riktigt dålig så är de inläggning som gäller, hur ogärna jag än vill de - såklart. Wait and see nu iallafall, fram tills läkarbesöket helt enkelt. Jag är riktigt glad att bli av med de jävla rävgiftet.. Kommer vara helt överlycklig av att gå upp med Melvin vid halv sju å dricka kaffe till nyhetsmorgon igen. Slippa känna sig som en zombie. Slippa ha hungerskänslor ifrån helvetet å aldrig känna sig mätt. Slippa planera hela livet kring en tablett. Jag hatar dem. 
 
Vid middags kom Sofie å Alicia hit å sen stanna dem hela eftermiddagen. Längesedan vi sågs så de va trevligt. Annars har de inte hänt någonting idag. Melvin är inne i någon fas just nu som gör att han VÄGRAR å sova. Visst om han bara hade kunnat leka eller sitta med oss i soffan som innan men de ska skrikas HELA tiden. En nattning numera tar cirka 2 timmar å tålamodet är väl sådär efter 1 timme.. Han är hur trött som helst, gnuggar sig i ögonen å gäspar men icke.. Jaja, de går väl över som alla andra faser. 
 
Igår hade vi förresten varit tillsammans i 1½ år, jag å min fina sambo, så vi gick ner till ICA på eftermiddagen å handla lite god mat. Kött, sallad å kålrotsgratäng med bea. Mycke fint var det! Drack kolsyrat vatten ur finglas också :p Ja, allt handlar ju om känsla! Iallafall, 1½ år har gått så sjukligt fort å jag blir mer å mer kär för varje dag, utan överdrift. Tack för du finns fiejs, min allra bästa vän å kärlek! 
 
Nej, nu ska jag fortsätta titta på TV.. Adjö. 
 
 
 
Titta förresten vilken fin underbar bok som låg i brevlådan idag!! Som jag har LÄNGTAT!! 

Söndag.

       Publicerat 2014-10-26 » 22:46:55 | Me and my life
Då har de gått en liten tid igen sen jag skrev.. Har tappat de här med bloggen totalt, men iofs har jag inte så mycke å skriva om heller, när dagarna ser i princip likadana ut. Nu har jag iallafall gett medicinen ytterligare en vecka å de blir verkligen inte bättre. Hur mycket de än tar emot så måste jag inse att jag nog måste sluta med den, vilket innebär att jag antagligen måste prova någon annan sort - IGEN! Jag vet fan inte ens om de finns några andra som jag inte redan har testat? Skitjobbigt i vilket fall som helst för de är alltid ett helvete med dessa medicinerna, de är ju liksom inga lätta tabletter man tuggar i sig. Helst av allt hade jag velat klara mig utan, såklart, men nu går ju uppenbarligen inte de heller så äh, de känns bara piss med allt gällande de just nu. Ska försöka få tag i min läkare imorgon så får vi se vad han säger.. 
 
Till något lite roligare..för jo, de finns vissa ljusglimtar minsann. I fredags var de dags för Melvin att övernatta hos sin mormor för första gången. Jag å Marcus begav oss till Halmstad där vi badade jacuzzi, åt jättegod mat, njöt av en mojito å sov över på hotell. De var jättehärligt att bara vara vi två - MEN de är faktiskt jättesvårt att slappna av å att njuta när de viktigaste fattas oss. Man känner sig liksom halv, mest hela tiden, men vi gjorde iallafall så gott vi kunde å vi hade ett jättemysigt dygn som sagt. 
 
Igår tog vi bara de lugnt å mös ihjäl Melvin ungefär å idag var de dags för babysim. Även om jag var sjukt yr så gick de bra å de va så roligt att kunna vara med :) När vi kom hem så deckade Melvin direkt så jag å Marcus började städa hela huset å lagom till vi va klara så vaknade han. Jag har varit helt slut idag på ett konstigt vis å har även huvudvärk, vilket jag aldrig har, så jag börjar fundera på om jag kanske ska bli sjuk.. Ja mer än i huet då. Den som lever får väl se. 
 
I eftermiddag körde vi hem till Pappa å Linda där de bjöds på kaffe å LCHF-paj. De är så uppskattat att nästan alla runt omkring oss hjälper till å tar hänsyn till vår livsstil gällande mat, de blir liksom lite lättare då. Vi satt kvar där ganska länge å diskuterade så vi kom fram till ganska mycke nytt i vår bröllopsplanering. Jo då, ni läste rätt, vi ska gifta oss, till sommaren. Marcus friade ju faktiskt till mig å det var vi på de klara med direkt att vi inte ville hålla de vid en förlovning, utan att vi ville gifta oss nästa sommar. Jag försökte få Marcus till att vi skulle göra de som en överraskning på dopet men icke, han ville ha ett bröllop i kyrkan med allt inkluderat så då fick de ju bli så :) Nu i efterhand känns de dock jättebra att han övertalade mig för de är klart att jag också vill ha den där stora dagen, som bara kommer vara vår. De känns lite övermäktigt med all planering å så, men man måste ju vara ute i god tid å som tur är så har vi många som hjälper oss i denna fruktansvärt stora djungeln av alltifrån toastmasters till catering å bordsdekoration.. De känns iallafall fruktansvärt bra i allt de här andra ganska gråa som är just nu. 
 
Nu är jag iallafall helt slut så jag tänker hoppa i min pyjamas (mm jag vet, sjukt tantigt men de är faktiskt kallt nowadays) å sova lite grann. Tycker de låter som en fantastisk plan. Håll nu tummarna för att jag får tag i min läkare imorgon å att han har uppfunnit en medicin sen vi sågs sist som kommer göra underverk! Tack. Adjö.
 
 
 
 

Längesen..

       Publicerat 2014-10-19 » 21:09:52 | Me and my life
Nu var de ett tag sen igen å jag såg att du hade kommenterat å frågat hur de går Kikki.. Jo, det går absolut framåt, de måste jag säga. Denna gången tycker jag faktiskt att dem starka tabletterna har kickat in fortare. Vet inte om det beror på att jag har lite annat i mitt liv å tänka på eller om det bara är så, men de är självklart skönt. Jag känner fortfarande av spänningar i benen men de är kanske 1-2 dagar i veckan istället för varje dag, hela tiden. De stora problemet är fortfarande nätterna å morgnarna, eller snarare förmiddagarna. De jag inte riktigt förstår är ju att tabletten jag tar är en depot-tablett, vilket betyder att den ska portionera ut de så de håller sig i kroppen 24 timmar på en lagom nivå, men hur kan allt bara ligga på förmiddagarna då?! 
 
Tar jag tabletten så tar de mellan 1-2 timmar innan jag känner av den, å de jag känner då är en förlamande trötthet å allmän konstig känsla i kroppen, så man har liksom inget annat val än att gå å lägga sig, man orkar ingenting annat. Problemet är ju då när jag ska ta den för att jag ska kunna gå upp på morgnarna, ska jag liksom behöva ta den klockan 6 på kvällen, somna klockan 7-8 för att överhuvudtaget kunna gå upp morgonen efter? Alltså visst, de kan man väl tycka att jag får göra isåfall, men de är fortfarande så att jag sover som en sten. Jag vaknar inte när Melvin skriker eller när Marcus går upp.. Jag är totalt borta, å de funkar ju inte? Marcus kommer inte vara hemma alltid å de säger ju sig själv att jag inte kan vara helt borta när vi har en bäbis i hemmet, som jag vanligtvis har de vardagliga ansvaret för. En natt låg jag vaken, som jag gör ibland, å då vaknade Melvin så jag tänkte att jag går upp när jag ändå är vaken istället för att väcka Marcus, dock var jag så yr när jag reste mig så jag kom knappt fram till hans säng å när jag väl gjorde de så fick jag ställa mig å luta huvudet mot kanten å försöka få rätt på blicken.. Så kan de ju liksom inte vara? 
 
Tar jag då tabletten senare så är de som att den sitter i ända fram till 12 nästa dag, å samma sak på nätterna då, att jag sover som en sten.. Frågan är ju nu då om detta är någonting som går över, eller om de kommer vara såhär i fortsättningen, för isåfall kan jag ju inte äta tabletterna.. Ska jag sluta med dem så vet vi ju att de finns liksom inga andra som min mage eller kropp tål, så hur gör man då? När jag var ensam så kunde jag ju äta dem för jag hade liksom ingen annan att ansvara över, men nu känns de ju allt annat än okej. Jag kan ju inte säga hur de var då heller eftersom jag som sagt inte behövde vakna eller gå upp tidigt i den bemärkelsen heller då jag jobbade ständig eftermiddag under den tiden. 
 
Jag får försöka få tag i min läkare om de fortsätter iallafall. Har tänkt å ge de en vecka till först å främst, då jag vet att de ändå kan ta ett tag innan kroppen vant sig. Har "bara" ätit dem i tre veckor så ska inte tro de värsta ännu kanske? 
 
Ja, där var en liten update kring de iallafall.. Dem två första veckorna var ganska döda för mig, låg mest å orkade inte göra någonting. Nu har jag iaf fått tillbaka den mesta orken just på dagarna å jag orkar hjälpa till å städa å ta hand om Melvin osv, så de är skönt. Igår tog jag min tablett extra tidigt, var som en zombie hos Tilda & Hank å vi fick åka hem tidigt så jag kunde lägga mig, eftersom de var babysim idag å jag vägrade missa en gång till, de räckte med första!! Mm, då ringer dem å ställer in de, men kul.. Åh jag hade sett fram emot de SÅÅ mycke. Aja, inte mycke å göra åt de. Melvin vaknade inte förrän HALV NIO imorse vilket är de längsta på fleeera månader så även Marcus fick sova ut vilket han verkligen behövde. Vi låg istället å hade mysmorgon alla tre i sängen till nyhetsmorgon så de var helt klart värt att "förstöra" kvällen lite. 
 
Nu orkar jag däremot inte skriva mer, så vi hörs när vi hörs! 
 
 

Frågor..

       Publicerat 2014-10-04 » 21:00:00 | Me and my life
Jag hankar mig framåt, dag för dag. De jobbigaste är att jag är så fruktansvärt drogad av mina tabletter. Kommer inte ihåg hur länge de satt i sist, men jag tror de var några veckor.. Marcus väckte mig en morgon i veckan men de tog en halvtimme innan jag ens kunde resa mig. När jag väl kommer upp så är de som att hjärnan inte hänger med. Flyttar man huet så fattar hjärnan de efter några sekunder liksom.. Ben å armar blir så tunga så jag orkar knappt röra dem. Mm, de är lite sånt smått å gott, eller va man ska kalla de? 
 
Har fått några frågor som jag tänkte svara på, men innan dess så vill jag tacka för alla fina kommentarer som har trillat in. De värmer väldigt mycket, att se att de finns så många godhjärtade människor, både här, på facebook å instagram <3 
 
Kikki Om: Då var de dags igen..
Lilla Johanna! Hoppas att du blir bra snart igen. Det är så fruktansvärt tråkigt att läsa detta, men du verkar ha en riktigt guldklimp till man! Vilken tur att du har träffat honom! 
Jag måste bara få fråga (du behöver inte svara om du inte vill) men vad får du för syntom? Alltså när du vet att "nu är det dags". 
Stor kram till dig!
 
Svar: Tack Kikki! Ja, de har jag verkligen, han är världens bästa!! De jag känner är typ som en vanlig sjukdomskänsla, alltså trötthet i kroppen, typ ont i lederna å allmänt nedstämd. De absolut främsta jag känner är spänningar jag får i armar men framförallt i benen. De är liksom som att kroppen är helt spänd å när jag känner de så slappnar jag av å sen efter några minuter så är hela kroppen spänd igen, ofrivilligt.. Riktigt obehagligt. Jag spänner ihop mina käkar också, framförallt på nätterna, å trycker ihop tänderna så de är oftast därför jag får problem med tänderna under mina skov också. 
 
Therese Wahlberg Om: Då var de dags igen..
Hur gör andra som har samma diagnos fast inte har sambo,etc? Blir barn omhändertagna då eller är de lixom farligt för dig att ta hand om honom? Vad heter det du har?
 
Svar: Jag är Bipolär typ 2, fast förr kallades de mest för manodepressiv. I sina skov så får man antingen manier eller depressiva episoder å de är nere som jag är mest. Jag har visst haft manier men de var några år sen nu, då jag blir helt speedad å gör saker utan att tänka på konsekvenserna. Hur andra gör med samma diagnos har jag dessvärre ingen aning om, då de kan vara olika för alla å visa sig på olika vis. Vissa blir kanske bara lite nere å vissa blir kanske inlagda direkt, då dem går neråt. Det är inte farligt på de viset för mig, att ta hand om Melvin men rent fysiskt sätt så orkar jag inte just nu. Jag orkar inte bära honom helt enkelt. Blir dessutom väldigt lättirriterad å har inget som helst tålamod å de är han inte värd. Melvin ska självklart ha de bästa han bara kan å därför krävs de just nu att Marcus är hemma å tar de huvudsakliga ansvaret. 
 
Imorgon är de dags för de första babysimmet å de gör ont i hela kroppen på mig, att jag inte kan följa med. Jag VET å har fått höra att jag inte ska klandra mig själv MEN självklart gör jag de ändå. Jag vill såklart vara med på allt gällande Melvin men ännu en gång måste jag acceptera att mitt tillstånd inte tillåter mig. Babysimmet börjar klockan 10 nämligen å vid den tiden är jag mer död än levande. Förhoppningsvis kan jag vara med nästa gång, å resterande gånger, eftersom de är ett litet uppehåll nästa vecka så de blir först om 2 veckor.. Hoppas å ber till gud att medicinen har stabiliserat sig tills dess. 
 
Nej, nu orkar jag inte sitta här mer, så vi hörs när vi hörs.
 
 

RSS 2.0