Varning för text!

       Publicerat 2013-01-31 » 17:28:00 | Me and my life
Ni som är känsliga kan sluta läsa nu direkt. Jag bryr mig nämligen inte om vad jag skriver å de vet ni. Jag skriver för min egen skull men vissa tycker att jag lämnar ut för mycke. Ni får gärna tycka de å ni kan då göra de aktiva valet att inte läsa för de är min kropp och mitt liv å jag skriver exakt precis de jag vill.
 
Jag orkar egentligen inte skriva men jag känner att jag måste. Dels för att många undrar och frågar hur de går å dels för mitt eget intresse i framtiden. Jag orkar inte skriva ner hela denna långa historien till var å en å därför blir de såhär. Ni kan tycka att jag är otrevlig eller what so ever men just nu bryr jag mig faktiskt inte om vad ni tycker. De kommer ni kanske förstå när jag är färdig med denna texten.
 
Jaha, när började detta då? De började väl för en vecka sen drygt men de har bara blivit värre å värre. En yrsel som inte är av denna världen, sjukaste jag har upplevt, som har gjort mig illamående å sjuka magsmärtor. I Söndags gick de iaf inte längre så jag fick åka upp på akuten. Förstoppad var jag tydligen? Okej. Bra ju. Fick tabletter, droppar, lavemang men ingenting hände. Nej, blodprover å en massa andra kontroller. Fick en lång slang uppkörd i tarmen å de var INTE trevligt. Läkaren som för övrigt var en ung snygg kille var dessutom tvungen å köra upp tre fingrar i röven på mig. Riktigt kul var det! Ingenting hjälpte å eftersom jag inte kunde äta eller dricka fick jag dropp. Knappt ont gjorde de ju eftersom dem stuckit sönder min arm redan. Böla som ett svin hela dagen. Spydde två gånger å jag tror ni alla förstår innebörden av Johanna-måste-kräka-situationen. Hade personal med mig som fick hålla mig i handen och få mig att sitta upp. Slängde mig rakt ner på golvet å fick panikångest när jag kände att jag skulle kräka nämligen.
 
Tillbaka på avdelningen med en massa laxerande å en jävla droppställning. Minns inte ett skit mer från den dagen. Måndagen fick jag åka tillbaka till akuten igen efter att ha kräkt igen. Den hjälpen (eller snarare brist på hjälp) jag fick den morgonen är katastrofal. Jag har ALDRIG känt mig så ensam. Pappa kom iallafall in på akuten å där fick jag rådet att dricka ÅTTA påsar med movicol i 1 liter vatten å SEX påsar dagen efter. De skulle vara en dunderkur å inget man egentligen ska göra för de är inte så bra för magen. Jaja, då gör vi de då. Smaka ju helvetet på jorden men jag fick ner de. Inget annat dock. Inte ätit på flera dagar. Knappt druckit kaffe å knappt rökat heller. Hände inte ett skit (bokstavligt talat) utan de bara forsa vatten ur mig. Samma sak dagen efter å igår fick jag ytterligare droppar, medel å lavemang. Ingen reaktion.
 
Upp på akuten igår igen. In på röntgen å in å rulla runt där i ett rör. Läkaren kom å hämta mig å säger till mig att vi har äntligen hittat problemet. Amen tack gud tänkte jag bara. Låt mig komma ur detta helvetet. - Du är inte förstoppad å har troligtvis inte varit de heller så de är inte så konstigt att allt bara forsar ut med tanke på allt laxerande du har fått. Jaså? De säger du ja. Ja du tål inte litiumet.
 
............
 
Okej, så jag har fått i mig laxermedel för ett helt ålderdomshem, slangar å fingrar upp i min röv å haft dropp helt i jävla onödan för att ni inte ville göra en röntgen första gången jag kom in? Jaja, men då vet vi. Tack å dra åt helvete. Lite så kan jag känna va.
 
Då till nästa problem. Jag tål inte litiumet. Då tackar jag min kropp för de eftersom de betyder att jag är tillbaka på ruta ett igen. Inga mediciner å dem gamla jag hade var INGET alternativ att gå tillbaka till. Kände bara hur mycke jag älskade livet där.
Tillbaka till avdelningen å eftersom klockan var efter fyra så fanns här ingen läkare så de fanns inte mycke å göra. Jag tablettvägra litiumet igårkväll även om dem tyckte jag skulle ta de tills jag hade pratat med min psykläkare. Fan heller att jag stoppar i mig en sån tablett som fått mig att må såhär jävla dåligt.
 
Har sovit lika dåligt inatt som dem andra nätterna. Vaknar av att jag mår illa å ligger å snurrar fram å tillbaka. Upp imorse å vägra ta den igen naturligtvis. Fick en läkartid å sen har de bara varit bölande från min sida sen dess. Jag känner bara en sån jävla uppgivenhet. Jag hade tänkt åka hem på permis i helgen å trodde att jag skulle kunna få komma hem snart. Kunde jag ju glömma. Nu ska vi prova en ny medicin å eftersom de visat sig att jag är extremt medicinkänslig så måste jag sätta in medicinen sjukligt långsamt å vara inlagd under tiden så jag inte mår sämre eller får andra biverkningar.
 
Jag. pallar. inte. mer.

De är aldrig bra nog,

       Publicerat 2013-01-27 » 20:11:54 | Me and my life

Alltså..ja jag vet fan inte? Finner inga ord. Otur eller vad, jag vet inte de heller? Uppenbarligen får jag verkligen va jag förtjänar nu så hoppas de är över sen å jag kan försöka leva mitt liv.

Hela dagen på akuten, legat med dropp å bölat å spytt. Älskar verkligen livet just nu.


Trouble,

       Publicerat 2013-01-26 » 18:19:51 | Me and my life
I think when it's all over,
It just comes back in flashes, you know?
It's like a kaleidoscope of memories.
It just all comes back. But he never does.

And the crazy thing is I don't know if I'm ever gonna feel that way again.
But I don't know if I should.

I think that the worst part of it all wasn't losing him.
It was losing me.









I don't know if you know who you are until you lose who you are.

Fyfan.

       Publicerat 2013-01-26 » 17:12:31 | Me and my life

Mår så jävla dåligt så jag vet fan inte var jag ska ta vägen. Fyfan för detta helvetet säger jag bara.


Hold on,

       Publicerat 2013-01-25 » 22:50:37 | Me and my life
Jag vet inte ens om de är lönt att jag skriver om de som har hänt dem senaste dagarna? Jag kan inte riktigt själv förstå de så jag kommer inte kunna förklara ändå. Måste nog landa lite i de själv först innan jag försöker förklara, men de är helt jävla sjukt iallafall.. Alltså....ja? Jag fattar inte.
 
Vi bortser ifrån de å kör lite annat.. Igår fick jag besök. Låg å sov när dem kom å jag väntade mig att Pappa skulle komma ensam men där står lillebror mitt i rummet å mitt hjärta stannade. Tror inte jag har känt sån lycka sen jag kom in här så de var riktigt skönt. I både hjärta å hjärna.
 
Idag har Josse varit här med världens finaste paket med massa saker i. Bland annat massa saker till håret, volymprodukter å tuperingskam så jag kan få mitt stora hår sen nångång.. Satt å prata i nån timme innan hon var tvungen å köra till jobbet. Fett skönt å träffa henne iallafall.
 
Annars idag har jag bara duschat (bara å bara, kläderna gick snart ifrån mig) å kollat Hypnotisören nu ikväll. Snackat mer å mer med min nya rumskamrat så de känns riktigt skönt. Vi går ut å rökar å snackar en massa skit. Har kommit fram till att vi är lika med vissa saker å de är ju alltid, ja inte kul men skönt att veta att man inte är ensam. Om att va störd alltså!
 
Jag ska inte skriva mer men..ni ska veta att de finns vissa saker inom psykiatrin som inte borde finnas.
Nu ska jag gå å ta min insomning å vara glad för att ännu en dag har gått. Firar 5 veckor här inne imorgon. Sjukaste nånsin. Hade någon sagt de till mig den dagen jag åkte in så hade jag hoppat av på motorvägen å GÅTT hem.
 

We're like diamonds in the sky,

       Publicerat 2013-01-24 » 11:05:44 | Me and my life
Allt är bara ett stort hål. Jag vet inte var jag ska börja gräva faktiskt, för att hitta energi å ork. De enda jag gör om dagarna är å gäspar. Har inte duschat på tre dagar å bara tanken får mig att nästan somna. Hemskt.
Dimma kan man säga. En tjock dimma på vägen när man kör å man ser verkligen ingenting. Man försöker se vägen men de går inte å man blir rädd att köra av. Typ så. Nu har jag redan kört ner i diket men jag vet inte riktigt om bilen är kvaddad helt eller den bara är lite kantstött här å där. Jag måste ju upp på vägen igen men jag vet inte riktigt hur jag ska få upp bilen där. Lite så. Bärgare hjälper ju inte eftersom dimman fortfarande är lika tät så jag kommer köra ner i diket igen. Jag måste ju själv få upp bilen ur diket.
 
Sjuka liknelser jag gör ibland alltså. Jaja. Jag har fått lite fysiska problem nu också så de är extra jobbigt. Vet inte vad som är vad av biverkningar eftersom de lika väl kan vara dem gamla som lämnar utsättningssymtom som att de kan vara litiumet. Har inte fått svar på blodprovet jag tog igår heller så vet inte hur jag ligger alls.
 
Har läst igenom några månader ifrån hösten 2011. Mest var de jobb, Desperate Housewives å Lalandia men också sjukt mycket problem med min mage. Jag proppa i mig medicin för magsår å dem skulle göra en massa nya undersökningar på magmunnen. Att jag inte visste redan då, att de var ångest. Tänk så mycke som kunde varit annorlunda om jag bara hade fått hjälp i de läget. Rätt hjälp. All ångest sätter sig å utspelar sig olika för alla människor men jag minns till å med första gången jag fick ont "där" i magen som jag har haft sen dess. Jag var 17 år å gick upp för en backe på Kinnekulle på en bilträff. Sen den dagen har jag haft ont på de stället, från å till. Dem har undersökt mig, gett mig mediciner men aldrig riktigt hittat någonting. Att ingen har fattat att de största nervnästet är just där. Alla gånger jag har haft ont å trott att något varit fel på mig fysiskt å så har de varit ångest.
 
Fan. Lite så känner jag. Jag vet att alla säger att man inte ska ångra någonting i livet utan lära sig istället men de är jäkligt svårt. Just nu finns de två saker som jag verkligen ångrar å som verkligen ligger å gnager i mig. Hur mycket jag än ältar detta så kommer de aldrig ändras men jag kan inte sluta. De går bara inte.
 
Många saker jag har gjort i manier har faktiskt också gett mig bra saker å inte bara dåliga. Jag har gjort val som jag aldrig skulle ha gjort annars å som faktiskt har visat sig vara helt rätt. De är en fröjd att ha blivit av med vissa människor som bara sög energi. Jag har fått många nya kontakter å jag har fått många fina minnen också, så visst ska man inte bara se allt negativt med denna sjukdomen men att vara i en mani är ju sjukligt de också, även om de är den bästa känslan jag känt förutom kärlek. Äkta kärlek alltså, för de är jävlar en känsla som inte kan jämföras med annat. Jag sa de igår till min sänggranne.. Sorg efter någon närstående som gått bort eller hjärtesorg är fan de som gör ondast. Att ha ett krossat hjärta är sjukt å de känns som att hela kroppen går sönder.
 
Ja, jag har förresten fått bytat rum. Thank god säger jag. Innan låg jag längst upp i korridoren å nu ligger jag längst ner, granne med rökrummet. Nu var de ju inte därför jag fick byta men ändå, rummet är större å jag mår mycket bättre i denna miljön, om jag ska uttrycka mig så?
 
Nathalie var här igår eftermiddag. Hade med sig en jättesöt blomma å ett fint kort. De var riktigt skönt å få prata av sig å tänka på något annat för en stund. Tack igen för att du kom <3
På kvällen kom Mamma med lite saker jag behövde å annat smått å gott.. De var skönt de också. Som alltid.
Innan tyckte jag tiden gick fort här men de gör den inte längre.. Varje dag känns som en vecka. Fan jag har varit här i fem veckor på Lördag. De är sjukt. De trodde jag aldrig.. Uppenbarligen var de i grevens tid som vi körde in för jag behövde ju hjälp..
 
Helt sjukt, under detta inlägget har jag gäspat tretton gånger.. De är inte normalt? Ändå sover jag som en sten om nätterna när väl insomningen har kickat in? Hur kan man bli såhär orkeslös alltså, jag fattar inte de?
Nej, nu måste jag göra en kraftansträning å bädda sängen. I eftermiddag är jag tvingad att gå på en promenad runt huset å sen ikväll kommer Pappa. De är väl denna dagen. Ingen permission i helgen heller.....
 
Aeh pallar inte..

'Cause I got to be with you now,

       Publicerat 2013-01-22 » 18:25:58 | Me and my life
För att prata om lite annat än min psykiska ohälsa så vill jag tipsa om några filmer.. Ja, jag har ju hunnit se ett par stycken, om man säger så.. The impossible som handlar om tsunamin i Thailand är sjukt bra. Hemsk men bra. Snabba cash 2 var ju sjuk också. Vågade knappt andas i slutet. Eeeh, va har vi mer? Remembrance eller nåt sånt? Handlar iaf om koncentrationslägrena, riktigt hemskt å se. Ett par rymmer därifrån å sen får man följa dem. Riktigt bra film men uselt slut. JA! Har ni inte sett En oväntad vänskap (Intouchables) så måste ni göra de. Alltså, allvar. De är nog den bästa filmen jag har sett på väldigt många år. Har svårt att tro att någon ens kan tycka illa om den.
 
Ehm ja, de är just nu de enda sättet för mig att koppla bort mina egna tankar. Jag kan inte läsa för jag kan inte koncentrera mig å jag är inte uppe å rör på mig för de orkar jag inte. Ni ska se mig på mina dusch-dagar (ja för tro inte jag orkar de varje dag), då måste jag vila nån timme efteråt å sen är jag som en död sill resten av dagen.
Sjukt egentligen. En dusch liksom? Jo, ALLA mina krafter försvinner.
 
Mormor å Morfar har varit här i eftermiddag så vi har fikat med semlor å pratat en massa. Fått fina presenter ifrån ICA's nya kollektion med cupcakes å öronproppar. Tack gud.
Käka för ett tag sen å nu sitter jag här. När jag tittar på klockan inser jag att jag har gjort de i över en timme men jaja, skit i de.
 
Roligt å se att så många blev upprörda av den anonyma kommentaren som jag också blev. Då är de nog så att personen har fel. What a suprise? Eller de finns kanske någon som vill gifta sig med mig nu å göra mig på smällen? Ni kan väl ringa isåfall?
 
Känner mig sjukt olustig i kroppen idag. Lättirriterad, orolig, ja alltså de kryper i hela kroppen på mig. Vill bara skrika eller slå sönder någonting. Känner typ..hopplöshet. Min känsla om att inte orka kämpa längre håller i sig så just nu hoppas jag att den ska ändras å att jag ska orka kämpa lite till. Ny uttrappning igår så nu börjar väl kroppen känna av den sänkningen också. Imorgon halv åtta är de dags för å lämna blod igen. Får vi se om litiumet ligger bra eller om jag ska ändra igen. De får ju inte ligga för högt eftersom de då kan skada sköldkörteln å njurarna. Åh jag hatar å lämna blodprov. Blir så jävla yr. De gör inte saken bättre heller att jag måste göra de en sekund efter att jag har slått upp mina ögon
 
Nej jag får väl gå ut å röka å sen starta ännu en film. Känner att de börjar krypa i benen å klumpen i magen håller på att explodera. Ännu en ångestattack på G kanske? Spännande...

Totalt bryt.

       Publicerat 2013-01-22 » 10:01:13 | Me and my life
Efter de förra lite känslosamma inlägget så fick jag ett ordentligt bryt. Gick ut å röka å som tur var så va rökrummet fullt å folk ser ju här när de håller på å rasa. Ja, inlagda då, för dem fattar ju mer än personalen känns de som. Min kära rumsgranne tog mig å krama mig riktigt hårt å sen kom ALLT! Fyfan va jag böla. Skrek. Böla. Fan va jag krama hårt. Gick in å tog en stesolid å min sömntablett å sen fick jag ett lite mindre bryt på rummet å kasta saker å sparka lite innan jag kunde lägga mig å sen decka jag dirr.
 
Gårdagen var lite bättre. Gick lite upp å ner men de var inte ett helvete HELA tiden iallafall. Skönt som fan att få "vila" en dag. Hade inget besök heller så jag låg mest i sängen å kolla på filmer. Satt uppe i tv-rummet vid åtta å kollade på Outsiders eftersom de handla om tvångstankar å så. Sitter en kille bredvid mig å helt plötsligt så vänder han huet å stirrar på mig. Alltså..stirrar, verkligen.Jag vänder ju mig mot honom:
- Oj, du ser ju verkligen ut som en människa?
Ja jo de....hoppas jag ju?
- Du är ju fan riktigt snygg! säger han å sen vänder han bort huet. Okej....tack då, eller, jaja?
 
Mm, så är det. Fullt normalt. Gick å la mig vid tio men inte fan hjälpte tabletten å min sänggranne snarka som fan. Gick upp å bad om öronproppar å dem var slut. Ja men va faaaaaan då! Staplade ut i rökrummet å sen försökte jag sova igen. Gick inte. Att inte kunna sova ger tankar å till slut fick jag upp igen å ta en stesolid å sen somna jag som ett barn. Imorse när vi blev väckta sa hon till mig från sängen bredvid att hon hade vaknat mitt i natten å inte kunnat somna om för jag snarka som fan. Hon hade gått upp å bett om öronproppar å dem hade sagt att JA MEN vi har ju LETAT å dem är SLUT! Hahaha. Då är de lika, fair play.
 
Gick upp på första väckningen idag, andra gången sen jag kom hit. Har käkat frukost å fixat lite. Sitter å gäspar HELA tiden så jag funderar på att vila eller kolla på film. De sista alternativet är egentligen bäst eftersom jag annars sover dåligt inatt men jag vet inte.. Riktigt trött ju. Mormor å Morfar kommer i eftermiddag så vill va lite piggare då. Har skickat bud så nu ska jag få öronproppar iallafall. Himmelriket inatt med andra ord.
 
Annars är de fortfarande dött inom mig. Känns verkligen som att jag sörjer någonting som har dött, å så är de väl också egentligen.. De jag egentligen gör är väl att skriva efterorden så att jag kan stänga igen boken. Den har varit öppen ganska länge även om den varit på vippen å trilla ihop många gånger. Jag har ju verkligen starka känslor för den å jag är inte alls nöjd med slutet på historien men de är ju inte alla böcker som slutar bra. De har varit roligt å skriva den iallafall. Många bra kapitel, många sjukt roliga kapitel om inget annat. Jag har alltid trott att allting händer av en anledning men...om de inte var meningen, vad var då detta lönt för? Nej, de är nog inte allt man ska förstå här i världen men I guess it's time to close the book. Finns inget mer jag kan göra.
 

Okej..

       Publicerat 2013-01-21 » 11:42:12 | Me and my life

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller tycka synd om människan, som är anonym å skiter i vilket, som de så fint är skrivet!

Du vet ingenting om min diagnos uppenbarligen eftersom den inte går över av sig själv, å dessutom så är medicineringen livslång på dessa medicinerna för att kunna va stabil. Du får gärna komma in hit å hälsa på å prata med en psykolog om du vill ha mer information. Jag bölar å klagar hur mycke jag än vill för detta är MIN blogg, mitt liv jag kämpar med! Håll käften å läs nån annan blogg om jag stör dig så mycket.

Hoppas du själv varit i denna sitsen så du vet va jag pratar om å hur de känns, för annars har du fan ingen rätt att uttala dig!

Skaffa kille å barn så blir jag lycklig!? Alltså för helvete. Vakna upp för fan. Jävla idiot.


Nobody knows,

       Publicerat 2013-01-20 » 21:11:02 | Me and my life
Har suttit å stirrat på tangenterna hur länge som helst nu. Jag startade Spotify å sen var de kört. Är det inte konstigt hur en låt kan bringa fram så många minnen? Hur en låt kan få en att känna känslorna man kände för länge sen? Tårarna dem bara rinner å rinner. Skulle väl inte säga att jag storgråter, men ni vet en sån där gråt som bara är stillsam. Tårarna rinner sakta och den ena träffar halsen, den andra kommer på läppen och smakar salt. Man sitter som en staty, vågar knappt röra sig. Inom mig så är smärtan sjukt mycket annat än stillsam.
 
Jag visste att det skulle göra ont, men inte såhär. Jag har ändå på något vis haft något hopp även om jag har känt att jag är förlorad. Jag har vetat att lågan kommer att släckas en dag men jag visste aldrig att de skulle kännas som att den tände eld på hela mig istället för att dö ut. De är sjukt de här med ångest egentligen. Hur ont det kan göra.
 
Tårarna slutar rinna efter ett tag, när låten byts ut mot en annan.. Kinderna känns torra å hela ansiktet stramar. Man bryr sig inte. Jag bryr mig inte.
 
Alltså.. min största önskan just nu är att jag skulle få födas om. Till en frisk människa. Som kan leva livet som faktiskt finns där ute. Som inte behöver ligga inlagd å äta mediciner för att kunna stå upp om dagarna för att likna en människa. Vad är de detta för jävla liv egentligen?
 
Jag orkar fan inte mer. Jag orkar inte kämpa längre. Jag vill inte mer. De gör så in i helvetes jävla ont hela tiden och jag orkar fan inte med de mer! Fan jag har förstört hela mitt liv i mina manier, jag har förlorat människor jag verkligen älskar av hela mitt jävla hjärta å jag har förstört ALLT! Helvetes jävla sjukdomshelvete kan bara dra så långt åt helvete de bara går. Fan helvetes jävla röv. Jag har fan ingen kraft kvar längre. Jag orkar inte strida mer, jag orkar inte kämpa. Jag har ändå pajat hela jävla livet så vad är det att försöka sträva efter?
 
Jag är 25 år å jag har inte kommit någonstans i mitt liv mer än bakåt. De enda jag har är ett fast jobb. Ja sen har jag klart skulder som är sjukt stora, många människor som hatar mig för vad jag har gjort, avslutade kapitel som jag aldrig egentligen ville avsluta.. För den här jävla sjukdomen har fuckat upp hela mitt jävla hue och förstört allting som någonsin varit värt nånting.
 
Jo men fortsätt kämpa! De kommer snart bli bra. Jo. Så in i helvetes jävla bra kommer allt bli.

Söndag.

       Publicerat 2013-01-20 » 11:50:53 | Me and my life
Mamma va här igår på eftermiddagen. Fikade, pratade och sen hade hon med sig massa gott, tidningar å body lotion som lukta kokos. Riktigt mysig eftermiddag.
 
Kvällen sen var inte så trevlig. Var tvungen å ta en stesolid eftersom jag bara grät å grät. Den gjorde så att jag somnade å vaknade vid åtta när de var medicin. Kunde därför inte somna inatt vilket resulterade i massa tankar å ännu mer gråt. Känner mig helt urlakad idag. Denna orkeslösheten är inte å leka med. Känns som att man har jobbat ett dubbelpass å sen sprungit en mil. Riktigt jobbigt är det, om jag nu får lov å klaga.
 
Nu är det snart middag å sen kommer Pappa i eftermiddag. Vi ska ta oss till MAXI. Har inte varit ute sen förra Söndagen så de är väl dags även om jag inte har ork. Vill inte bli helt isolerad så att jag har problem med att va bland folk när jag kommer härifrån heller så jag får tvinga mig själv.
 
Känner mig jävligt ledsen för övrigt. Vet inte hur jag ska kunna sätta ord på de men...ja, de gör ont. Riktigt ont.

Drömmar.

       Publicerat 2013-01-19 » 11:04:11 | Me and my life
De är inte normalt att klä av sig i drömmen. De är inte heller normalt att drömma att man ska smörja in sig med leverpastej. Inatt vaknade jag två gånger. Alltså jag vaknade medan jag höll på att klä av mig? Jäkla tur att min rumskompis sov hårt kan jag känna. Nästa gång jag vaknade höll jag på att gräva i min blomkruka som står på mitt bord bredvid sängen? Grävt upp massa skit å lagt i sängen!
 
Vi ska inte ens gå in på dem drömmarna jag har som utspelar sig med människor från mitt förflutna. Jag vet att de sägs att de man drömmer är sitt undermedvetna men just nu hoppas jag verkligen att de är medicinerna som gör att drömmarna blir såhär. På den ena medicinen är just konstiga drömmar en biverkning nämligen.
 
Handlar de inte om medicinen så är jag verkligen sjuk i huet. Nu måste jag rista lakan å täcke för här å blombitar å grus överallt. En normal morgon på avdelning 52!

Fredag va?

       Publicerat 2013-01-18 » 12:49:47 | Me and my life
Helt lost i dagarna men jag tror de är Fredag iallafall. Spelar ju dock ingen roll va det är för dag ändå härinne, den enda skillnaden är att vi inte blir väckta på Lördagar å Söndagar. Typ de enda man ser fram emot.
 
Igår var en helvetes dag som sagt. Fick hjälp av levande stöd att gå nästan hela dagen. Höll på att trilla ihop flera gånger för benen bara vek sig. Helt väck var jag. Mamma kom sen på kvällen å de var SÅ skönt å få träffa henne igen. Fick två jättefina adidas-tröjor som jag hade önskat å sen fika vi å prata i några timmar.
 
Helt slut sen så jag somnade redan vid 10-tiden har jag för mig. Har sovit gott inatt faktiskt. Dem tjata sönder mitt hue imorse så tills slut gick jag upp. Fick jordgubbar av Mamma igår så jag gick upp å käkade fil med jordgubbar å musli å de var de goaste på länge. Nu i förmiddag har Paddy varit här på besök. Skönt å träffas, de var ett tag sen. Prata av sig lite.
 
Har precis ätit middag så nu ska jag lägga ifrån mig datorn å vila lite middag som en annan pensionär. Tror jag får besök i eftermiddag också så får försöka pigga på mig lite. Btw så är de bättre med benen idag men jag är stel som en pinne. Inga domningar dock å de är riktigt skönt. Känner mig lite mer i verkligheten också å inte någon dimma. Nu var de ju så att de har halverat alla tabletterna så nästa utsättning får han fan bara ta 25mg på varje för jag orkar inte må som jag gjorde igår. Ska jag ändå stanna här minst tre veckor till så känns de skitsamma.
 
Såna här SMS piggar upp mina dagar. Detta är ett av hundra jag fått som mitt hjärta har slått volter av.
 
 
 

We got one life to live,

       Publicerat 2013-01-17 » 10:47:19 | Me and my life
.. so make sure your life is good to live.
Vilket skämt. Förstår inte ens varför jag lyssnar på musik just nu men de är de enda sättet att tänka på något annat. Hör bara låttexten.
 
Sen sist? Åh herregud jag vet inte. Pappa kom in en runda där på eftermiddagen så vi pratade med min ena kontaktperson. Därefter minns jag ingenting. Sov riktigt dåligt på natten iallafall å de har fortsatt. Jag har väl egentligen inte sovit bra sen jag var hemma på permis. Gör konstiga saker som att ta av mig strumpor, eller en rättare sagt. Hostar gör jag tydligen på nätterna. Min rumskompis blev tydligen rädd härom natten så hon gick å hämta sjuksköterskan. Vaknar av att jag får min jävla lampa rätt i huet å han börjar känna på min puls å frågar hur jag mår? Jo jag mår väl bra? Va händer liksom? Nej hon trodde du skulle kvävas så mycke du hosta. Okej tack men jag minns inte ens att jag har hostat. Dessutom drömmer jag sjuka drömmar. Alltså verkligen sjuka.
 
Igår vaknade jag ännu en gång av en lampa i huet av en sköterska. Gomorgon, vi ska ta fyra rör blod från dig nu Johanna. Jaja, gött. Gör så in i helvetes ont där i armen när dem sticker så jag tappar andan, dessutom blir jag svimfärdig. Jaja, hon tog sina rör å de snurra ordentligt. Så, nu är det färdigt. Sköna ord å höra. Oj, jag skulle tydligen ha fem rör, jag måste tyvärr sticka igen. Ja men god jul.
 
Gårdagen är totalt väck annars. Utsättningen började verkligen visa sig kan jag säga. Jag kan knappt gå. Domningar i både ben å armar. Illamående. Svettas om händerna så jag inte ens kan hålla en penna å fruktansvärt orkeslös. De känns verkligen som att jag använder mina absolut sista krafter. På kvällen fick jag en stesolid iallafall så då mådde jag lite bättre. De är ju typ som avgiftning och lite av de man känner är ju abstinens, tyvärr. Sjukt att min kropp är beroende av massa skit för att ens fungera. Kunde iallafall kolla lite på tv efter att Pappa körde hem. Han kom in med lite filmer å gottor till mig.
 
Tog min sömntablett å deckade på 20 minuter å sen har jag sovit riktigt dåligt inatt igen. Lampan tänds halv åtta imorse å jag skriker minns jag att släck den igen, fortare än fan. Riktigt lättirriterad men de är tydligen också en biverkning. Annars har jag bara gått runt som en zombie idag. De tar ju ett tag å gå ut till rökrummet om man säger så.
 
Nu precis kom en sköterska in å sa att proverna såg bra ut, här har du din litium. Eh jaha? Alltså... Jaja. Så medan man trappar ut alla andra så ska man in med litiumet direkt? Ja. Okej. Nästa vecka tar vi nya prover å ser hur de ligger å om dosen du har fått är bra annars reglerar vi den.
 
Orkar inte. Säg mig hur i helvete man ska orka kämpa med noll energi till någonting? De enda man orkar är att tänka, fast än dem inte är logiska at all. Jo, en sak har jag faktiskt kommit fram till, som jag är stolt över. Faktiskt. De känns så rätt det bara kan bli, även om det gör ont.
 
Ska försöka ta mig till rökrummet. Kanske be om en stesolid även om de lär dra ut på lidandet. Ja men jag pallar inte detta.. Man kan fan inte begära att man ska cutta allt å samtidigt sätta in en helt ny? Skitsamma, den kokta grönsaken ska gå å röka nu.
 

Har försökt.

       Publicerat 2013-01-15 » 14:17:59 | Me and my life
Har försökt flera gånger att uppdatera bloggen ifrån datorn jag har inne på sjukhuset men det har inte gått. Gjorde ett test nu å de verkar funka. Orkar inte uppdatera från mobilen å speciellt inte när jag behöver skriva mycket. För mig har det alltid varit terapi att få skriva ut mina känslor och tankar.
 
Jaha, egentligen vet ni väl inte så mycket? De vet väl iofs inte jag heller å de är delvis därför jag vill skriva i bloggen. Jag glömmer och förtränger saker som händer när jag hamnar i ett depressivt skov å jag vill gärna kunna gå tillbaka och läsa när jag sen mår bättre för att verkligen förstå vad jag har klarat av. När jag tror att jag inte klarar någonting i framtiden så kommer jag bara kunna bläddra tillbaka till denna tiden å inse att klarar jag detta så klarar jag fan vad som helst.
 
En annan anledning är att alla hör av sig, vilket jag uppskattar till tusen, tro inget annat, men de är skitjobbigt att svara på exakt samma frågor och förklara allting flera gånger om dagen när jag inte orkar att skriva ett sms. Varje gång de ringer så överväger jag att inte svara för jag orkar egentligen inte. Saken är den att jag inte vill göra folk oroliga å jag vill inte vara otrevlig men jag hoppas ni alla kan förstå att jag inte har någon ork till att lägga ner energi på kommunikation just nu.
 
Mycket möjligt att detta inlägget blir luddigt men jag fick en stesolid innan jag åt middag så jag är lite knocked out. Jag som alltid har varit SÅ emot mediciner äter nu 6 olika preparat varje dag å vissa är narkotika-klassade så de känns ju rätt åt helvete. Därför jag glömmer saker och inte fattar så mycket eftersom jag inte är med mentalt överhuvudtaget. Jag bara finns. Andas. Varken mer eller mindre.
 
Ja, vad som egentligen hände.. Jag borde ha lyssnat på mina signaler jag fick flera veckor innan mitt insjuknande men jag motarbetade de så gott jag bara kunde. De var väl en natt där tror jag som jag fick ordentliga ångestattacker å kände igen mina paranoida inslag. Känslan att någon är ute efter mig. Varje ljud jag hör i trappen anknyter jag till att någon ska komma å mörda mig. Vet, de låter helt sjukt men that's the truth. Lyckades väl inte sova så gott den natten å på Söndagen pratade jag med Mamma har jag för mig. Minns inte riktigt vad som hände den veckan där efter alls faktiskt.. Tror jag var å träffa en läkare på Tisdagen som sjukskrev mig men jag kan inte säga säkert. Nästa sak jag minns är att jag fick riktig panik på Lördagen. Minns att jag hade kollat på en film å sen skulle gå på toaletten så sen slog allt över. Satte mig ner på golvet å grät å skrek samtidigt. Kändes som om varenda organ skulle gå sönder. Sprängas. Försökte lugna ner mig å försökte tänka klart men de gick inte. Gick ut på balkongen å satte mig rätt ner i snön å försökte andas. Hjärtat slog som fan å jag kunde knappt röka minns jag. Ungefär i den stunden ringde Pappa å sen var de väl inte så mycket mer å göra än att åka in på psykakuten i Helsingborg. Minns att jag sprang runt och försökte packa men la ner helt fel saker å till sist satte jag mig i hallen på golvet å åt en piggelin?! Jaja.
 
Ja, sen sviker minnet mig igen. Jag blev inlagd den 22/12 iallafall, de vet jag med säkerhet eftersom det står på mitt band på armen. Den första veckan här inne minns jag inte mycket av alls. Jag vet att dem uppmärksamma att jag varken åt eller sov ordentligt. Dem höjde mediciner å jag blev helt knockad. Fick ångest titt som tätt å sen byttes dem vanliga lugnande ut mot Stesolid å istället för att få dem vid behov fick jag den insatta permanent två gånger om dagen. Helt väck. Efter den veckan var de dags å träffa läkaren igen då han gjorde ännu en höjning men utan resultat. Svarade inte alls på medicinerna å stesoliden gjorde mig bara mer å mer borta.
 
När jag hade varit inlagd i tre veckor, alltså i helgen åkle jag på min första permission. Sjukt så jobbigt de var. Kunde knappt sova någonting trots insomningstabletter å noll ork till saker eller överhuvudtaget något intresse av att engagera mig. Allting kändes bara så tvunget. Måste de, måste hinna de, måste måste måste. Sov som bäst på förmiddagarna å då ringde klockan eftersom jag tvunget måste hålla koll på min medicinering så de levande liket gick runt å försökte palla med verkligheten.
 
Förresten, när jag kommer innanför dörren å kommer in i köket så fick jag årets chock. Jag önskade mig presentkort i julklapp på IKEA så att jag äntligen skulle kunna köpa mitt köksbord. Jag behövde inte göra det. Där stod ett köksbord å precis dom stolarna jag ville ha. Dessutom hade Pappa hittat en ännu bättre bordskiva som var vit. Jag blev så rörd å så otroligt tacksam. Herregud vilken grej. Mina presentkort kommer jag nu kunna använda till att köpa de absolut sista till lägenheten som behövs. De har tagit mig över ett år men nu har jag de precis som jag vill å dessutom är ALLT mitt. Jag är inte beroende av någon annan å den känslan är stor för mig.
 
Ja, sen åkte jag tillbaka hit till avdelningen i Söndags. Minns inte så mycket då heller så jag antar att jag sov hela kvällen å hela natten som ett litet barn. Ehm, igår kallade läkaren in mig på samtal igen å eftersom mina mediciner då inte gjort någon verkan så ville han sätta in ännu en tablett. Jag kände väl mest skitsamma för jag orkar inte bry mig längre. Ska jag gå här som en kokt grönsak så varför inte? Gick ut därifrån å la mig. På eftermiddagen gick jag ner till öppenvården för å träffa min psykolog. Hon tyckte inte alls om att jag skulle sätta in ännu en medicin så den värsta operationen sattes igång. Min största mardröm. Litium.
 
Jag har aldrig fått tillräcklig information om det men det jag har hört är att de är krångligt, svårt och kan vara väldigt skadligt. Nu är de ju inte direkt bättre å trycka i sig en massa olika substanser som hämmar hjärnsignaler som jag gör men ändå.. Vad är bra egentligen med detta livet för mig?  Jag är bipolär och kommer leva med det hela mitt liv så jag måste försöka acceptera det. Jag trodde jag hade gjort de. Det hade jag inte.
 
Iallafall, de drogs igång en diskussion om att jag skulle börja med litium iallafall. Jag hängde inte med överhuvudtaget eftersom jag var lite snurrig men jag fick massa papper å information iallafall. Vi gick ner till mottagningen å leta efter läkaren men han hade gått hem. Satte oss med mina kontaktpersoner å diskuterade. Fram och tillbaka. Min hjärna gick på högvarv. Fattade ingenting. Rädsla. Fick med mig informationen å fick dagen på mig att bestämma mig. Försökte läsa men förstod väl egentligen ingenting. Jag kan inte ens läsa en tidning så hur ska jag kunna ta in sån information i en massa konstiga termer å läkarspråk? Grät, grät lite till och somnade. Åt, fick ångest å på kvällen försökte jag skringra mina tankar men de gick väl sådär. Pratade med två olika sköterskor om råd och information men allt jag kände å känner är uppgivenhet. Gör va fan ni vill med mig för jag orkar inte bry mig längre.
 
Blev väckt som vanligt halv åtta imorse, åt frukost å fick mina mediciner å sen gick jag in å la mig. Somnade å blev väckt när de var dags för ett nytt läkarbesök. Fyra människor å jag. Man känner sig ganska liten. Allt handlar om mig och mitt liv å jag är den minsta av alla som har insikt å ändå ska jag ta besluten själv, givetvis.
Okej.. Vi kör på litium. Detta innebär provtagningar en gång i veckan den första månaden, därefter en gång i månaden i typ ja, resten av mitt liv, funkar det bra så kan de gå ner till en gång var tredje månad. Man måste hela tiden kolla njurar å sköldkörtel så allting ligger på rätt nivå. Allting sker så snabbt just nu bara. Har blivit mätt å vägd, dem har tagit blodtryck å lämnat urinprov å imorgon ska jag alltså göra dem stora proverna. Samtidigt som denna medicinen ska sättas in å regleras så ska jag sätta ut ALLA mina andra mediciner. Jag har tagit dem i ett år och de har varit ett rent helvete med biverkningar å allt va man nu än ska kunna tänka sig. Nu ska alla ut på en gång. Dem ska trappas ut på en vecka. Bara när jag har gjort en liten höjning på EN tablett har jag fått hemska biverkningar så jag vill inte ens tänka tanken på hur dem kommande veckorna kommer se ut eller kännas.
 
Med andra ord så gick mina förhoppningar om att få komma hem rätt åt helvete. Minst tre veckor till måste jag vara inlagd, möjligtvis fyra fem, beroende på hur allting går. Hur det känns? Vågar inte känna efter för jag pallar inte mer ångest idag.
 
Mina ångestattacker kommer ju av en anledning. Det är ju inte så att man helt plötsligt får en ångestattack out of the blue, som jag har velat intalat mig. Jag vet nu att jag har lagt locket på. Jag har stängt alla kanaler och alla tankar å vägrar släppa efter. Alltså jag kommer inte palla de. Att släppa å öppna locket. De kommer bli en sjuhelvetes resa. Jag har så mycket inom mig som jag trodde var borta, som jag trodde var bearbetat. Vad man kan komma fram till nu har jag inte släppt ut tillräckligt sen jag var 16 år. Jag måste gå igenom varje händelse å känna alla känslor återigen för att få de ur systemet. Herregud är allt jag har att säga om det. Jag vågar inte ens känna efter för jag mår illa direkt. De känns som att det går nerifrån benen å upp i huvudet direkt å hela kroppen blir helt fylld av obehagskänslor. Jag kan knappt gråta längre. Jo, de kan jag iofs, men jag kan inte storböla. Jag stoppar upp de efter några minuter för att de inte ska utlösas för mycket. Hur länge orkar man egentligen streta emot? Jävligt länge verkar de som.
 
Jag vet redan vilka kapitel som kommer göra ondast att dra upp igen. Vet exakt precis å jag vet också att de kommer bli en sjuklig smärta i varenda del av min kropp. Jag har intalat mig så länge nu att jag inte bryr mig, att jag inte känner någonting mer än hat men de stämmer inte. Jag har intalat mig att dem människor jag har sårat har läkt men de har dem inte. Skuld känner jag. Fruktansvärt så som jag har betett mig i manier. Fan att jag inte fick min diagnos i tidig tonår. Tänk va mycket allt hade varit annorlunda.
 
Nu vet ni iallafall läget, å jag också för framtiden. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, absolut inte, de är inte de detta inlägget handlar om. De är mest för mig själv som sagt men också en förklaring för alla i min närhet som jag inte orkar förklara å berätta för just nu. Ni behöver inte heller skriva till mig att allt kommer bli bra, även om de bara är i välmening, för jag vet de. Jag vet att någon dag kommer saker bli bättre, men just nu känns de så jävla långt borta å jag gör va jag kan. Jag kämpar så mycket jag bara orkar. Jag tänker inte ge upp, även om de är de enda jag vill mestadels.
 
De enda som rör sig i mitt huvud just nu är litium, prover, uttagning av alla mina mediciner, att jag måste vårdas på sluten vård inom psykiatrin å att ingen någonsin kommer kunna leva med mig. De sägs att ingen är lätt å leva med men vem i hela världen skulle klara av detta? Vem i hela världen skulle kunna stå vid min sida å fånga mig? När jag får höra att jag till å med fått va jag förtjänar så förstår jag ju att jag inte är värd ett skit i någons ögon som ändå varit en del av mitt liv. Det är mycket möjligt att jag förtjänar detta men jag tycker isåfall att jag fått nog nu. Jag önskar inte min värsta fiende i hela världen detta helvete. Andra människor som sägs ha älskat mig flyr fältet å tycker inte ens att jag är värd en chans. Då älskar man inte.
 
Just nu vill jag bara träffa min mamma. Hon har varit bortrest i två veckor nu å jag vill bara krama henne. Prata med henne. Jag känner mig så sjukt uppgiven, tom, energilös å så fruktansvärt rädd. Jag vill bara krama hela min familj och alla mina vänner som finns vid min sida. Jag vill ge er allt de goda i världen för jag älskar er så högt. Ni är otroligt underbara å ni är det enda som ger mig styrka just nu, att fortsätta kämpa. Mig själv skiter jag i men jag vill bli bra för er skull, så ni ska sluta va oroliga å så att ni ska sluta behöva se mig såhär.
 
Nu är jag totalt slut efter att ha skrivit detta så jag måste vila. Förhoppningsvis kan jag fortsätta uppdatera bloggen nu om det fortsätter att fungera så ni kan få svar på era frågor jag inte orkar svara på.
 
Du hade rätt.
We found love in a hopeless place.
Filmen om oss sattes på pause å vi kommer aldrig få veta slutet.

....

       Publicerat 2013-01-15 » 00:11:25 | Me and my life

Who's gonna save the world tonight?
Who's gonna bring me back to life?


Sant, tror jag..

       Publicerat 2013-01-10 » 15:28:51 | Me and my life

Många har sagt till mig nu att jag tänker på andra mer än på mig själv. Att jag bryr mig om oviktiga saker ur mitt perspektiv just nu å att jag tänker på alla andras problem..

Är de ingen som förstår att jag gör det för att slippa mina egna? För att jag springer ifrån mig själv å mina egna problem för att jag orkar inte. Jag orkar inte ens nudda vid tanken för så fort jag gör de känns de som att jag går sönder.

Inifrån å ut.


Malin!

       Publicerat 2013-01-09 » 11:01:35 | Me and my life

Detta är de enda sättet å få tag i dig, Malin ifrån jobbet! Eftersom jag inte är på jobbet å lär kanske inte va än på ett litet tag så vill jag bara säga att du kan ta boken i mitt skåp, jag fick aldrig med den hem. Jag har köpt den i pocket på rea nu så jag behöver inte låna den ändå, men tack annars! Mitt skåp är inne i vårt omklädningsrum, högsta raden, nästan längst åt höger! Det står Johanna på de. Du kan väl kommentera att du har läst de när du har hittat boken.

Annars är jag kvar inne på sjukhuset. Har haft två riktigt dåliga dagar nu. Bara grät å hade riktigt ångest igår. Helt utmattad å orkar ingenting. Jag som trodde de va på väg att svänga i Söndags. Allt hopp hamnar på noll igen å jag orkar fan inte kämpa mer. Varför kan de inte bara va bra?


Läkare.

       Publicerat 2013-01-02 » 12:30:13 | Me and my life

Helt död. Sovit en timme inatt, osammanhängande.. Levande lik har fått en ny betydelse.

Ska träffa läkaren snart..


....

       Publicerat 2013-01-01 » 12:54:09 | Me and my life

Var helt död hela dagen igår å de är likadant idag. Helt urlakad. Fick iaf duschat igår å rena lakan i sängen så de va skönt. Något positivt iallafall.

Tog min sömntablett i tid men kunde ändå inte somna så jag låg å stirra i taket vid tolv-slaget! Blev väckt klockan nio imorse å sen dess har jag bara segat. Blir inget annat idag.

Försöker å försöker kämpa hela tiden men de går tungt just nu. Imorgon får jag träffa läkaren på avdelningen så får vi se vad som ska göras. I värsta fall får jag sätta ut mina nuvarande mediciner å sätta in nya å de orkar jag fan inte.. Då lär även detta besöket bli långvarigt. Tycker fan de räcker redan. Varit här sen två dagar innan julafton.

Jag har iaf dem finaste vännerna runt mig! Blir så glad när ni kommer å hälsar på mig. Ett litet avbrott i detta helvetet.


RSS 2.0